MENY
Efter två dagar känns det som jag har en bikupa i huvudet. Jag skulle kunna räkna upp allt som är nytt. Men jag väljer hellre att berätta vad som känns bekant; ingenting.
Någonstans i bakhuvudet kan jag komma ihåg att jag har varit med om något liknande, då för nästan 24 år sedan när jag jobbade på Astrids Lindgrens Barnsjukhus. Men det känns väldigt långt borta.
Medicinerna har andra namn, PVK vad sjutton var det nu igen? Annat dataprogram, paddor, ronder där läkaren frågar om man har något förslag på ny smärtlindring, ett låst medicinRUM, slutna system för antibiotika, personliga kort som används till allt. Till att låsa upp omlädningsrummet, stämpla in, öppna medicinrummet, logga in på datorn. Är det här samma århundrade? Jag är inte säker längre.
Jag lyssnar, jag frågar, jag funderar och jag känner mig som en riktig nybörjare.
Men en nybörjare på något jag är helt säker på att jag kommer att tycka om när jag kan det bättre.
Och på vägen hem i bilen, när människan i mitt liv frågar hur dagen har varit, svarar jag helt sanningsenligt:
Min dag? Min dag har varit JÄTTE bra.
Infektionskliniken, Växjö Lasarett, Sverige.
Madde
Det är så roligt att läsa om hur du har det. Jag tänker så ofta att jag vill skriva till dig. Fråga hur du mår, och berätta hur jag har det. Jag har semester nu, en av sakerna jag ska göra är att sätta mig ner och skriva ett långt brev (fast det får bli ett digitalt meddelanden) till dig.
Många kramar från Madde (från Bookbinderstiden 🙂)
Svar:
Hej Madde, så kul att höra ifrån Dig! Jag tänker ofta på hur du har det. Det skulle vara så kul att träffas och det hoppas jag att vi kan få till nu när vi inte är så långt ifrån varandra. Många kramar
Lilla P. i stora världen
1