MENY
Ännu en natt på jobbet. Den tredje utav sju och jag börjar komma in i rytmen nu. Natt har blivit dag.
Det är fullt som vanligt. Fler och fler COVID-19 postiva patienter, fler och fler misstänkta fall. Ibland får jag känslan av att det enda vi gör just nu är att stoppa pinnar i hals och näsa. Om det inte är ett snabbtest, är det ett vanligt. Olika regler för alla olika patienter. Vi frågar varandra för att kunna hålla reda på vilka regler som gäller för precis den patienten. Fler och fler snabbtest som är positiva. Intensiven har bara en plats kvar, pandemiavdelningen som har varit tom i månader, fylls i en fart vi aldrig trodde var möjlig. Akuten förvandlas till en isolationszon, när varannan patient misstänks att vara COVID-19 positiv. De "vanliga" patienterna får mindre och mindre plats. Rum som ska desinfiseras, städpersonal som springer från det ena till det andra. Var det inte det här alla varnade för i våras? Var det inte det här alla pratade om? Den andra vågen. Var det inte den som skulle komma i oktober? Visst var det så. Och efter varje pass frågar jag mig, varför det känns som om vi är mindre förberedda nu, än då? När vi inte visste vad som väntade oss.
Ändå är det inte det som fastnar den här natten. Det är inte det jag tänker på när jag sitter på tunnelbanan hem. Det är Charlene (namnet påhittat) jag tänker på. Hon kommer med en ambulans på morgonkvisten med 1,9 promille i blodet. Runt armen har hon ett bandage. Hon har skurit upp hela underarmen med en kniv. Charlene är 17 år. Egentligen skulle hon till psyk. De vill inte ta emot henne, hon är för full. De har inte kapacitet för sån övervakning.
Jag kör in henne på en bår i ett rum. Hon är ledsen, ber om ursäkt. Hon behöver gå på toaletten. Jag kör in henne med båren, säger att jag måste stanna, att jag är orolig att hon ska göra sig själv illa. Hon protesterar inte.
-Vad gjorde du när du var 6 år? frågar hon. Jag förstår inte riktigt frågan, men bestämmer mig för att svara. Jag lekte väl ute på gården hemma, säger jag.
När jag var 6 år, säger Charlene, blev jag våldtagen av min pappa första gången.
Jag står med ansiktet mot dörren för att hon ska få kissa i fred. Det är tur det. Så slipper hon se mitt ansiktsutryck när hon berättar.
Hennes mamma dog när hon var 5, när hon var 6 blev hon våldtagen. Hur många år det pågick, framgår inte. Nu är hon 17, bor på ett boende för "problematiska" ungdomar. Tillsammans flera andra. På natten, när man känner sig som mest ensam, finns ingen vuxen där. Ingen personal. Ungdomarna är ensamma. Utlämnade.
Hon ber om ursäkt, för att hon har druckit för mycket, för att hon har skurit sig i armen, för att hon kräks, för att hon ställer till problem...igen. Det gör inget, säger jag med gråten i halsen. Det gör inget! Det är inte ditt fel. Försök förstå att det inte är ditt fel!
När jag kommer ut på expeditionen är jag arg, så arg. Vad är det för fel på det här samhället? Vad är det vi håller på med? Hur kan vi bara lämna dom i sticket? Dessa barn, som bara har blivit som de blivit, för att de har haft oturen att växa upp med fel föräldrar. Hur kan det fungera så? Mina kollegor säger, lugna dig! Det är ingenting vi kan göra. Det finns så många. Så otroligt många. Jag ger mig inte, vill inte förstå. Nej!
Charlene kräks igen. Jag håller i hennes hår. Torkar bort matrester. Klappar henne på axeln. Byter ut filten. Hon stönar, öppnar kort ögonen och säger förvånad: Du är ju snäll, jätte snäll.
På vägen hem väljer jag att tänka på det positva. Jag väljer att tänka på att jag kunde göra några få timmar i Charlenes liv drägliga. Att hon fick chansen att förstå att det finns människor som vill väl, som bryr sig. Att åtminstone jag kunde göra en viss skillnad. Det är inte lätt. Det är inte lätt att förtränga alla destruktiva tankar efter detta möte, men jag måste iallafall försöka. För att kunna hantera nästa.
Akuten, Berlin Lichtenberg.
1