MENY
Vi hinner med en resa den här sommaren med, även om det krävs mycket organisation när man bor på tre platser. Jag och Augusta åker till Crema i Lombardiet, i norra Italien. Hon vill se de platser där filmen "Call me by your name" spelades in och jag tycker det är en utmärkt födelsedagspresent när man snart fyller 17 år.
Vi spenderar underbara dagar i en otroligt vacker region. Vi åker mycket tåg, vi cyklar flera mil och vi promenerar minst lika mycket. Reslusten väller över mig som en jätte stor våg och jag förstår först nu hur mycket jag har saknat det. Möjligheterna, en annan kultur, trevliga människor, ett annat språk, fantastisk mat och underbar natur.
Crema, Italien.
Vi bor på ett litet hotell mitt i stan. Det är den fulaste byggnaden i hela Crema, men rummen är fina, vi har en stor balkong och personalen är fantastisk. Hjälpsamma och trevliga, de försöker alltid hitta en lösning, även om de pratar lite engelska. I Tyskland, hade de givit upp för länge sen. Du hade fått ett otrevligt svar och sen hade du fått leta vidare på egen hand. De hjälper oss att hitta en cykeluthyrning, ett apotek, där man kan göra covid test innan hemresa. Allt med ett leende på läpparna.
Vi hyr cyklar hos Marco, cyklar till alla platser, som Augusta så länge velat se. Vi cyklar förbi otaliga majsfält, floder och bäckar. Vi ser bävrar i sin naturliga omgivning, med ungar. Vi lyssnar till zikaderna som sitter i träden och spelar högre än man någonsin har kunnat föreställa sig.
Laghetto dei Riflessi, Lombardiet, Italien.
Vi blir "omkörda" på landvägarna utav en klunga cyklister, som helt säkert var med i Girot för 40 år sedan. Alla skriker Ciao med ett stort leende. Vi stannar vid en bar i en gammal stad för att svalka oss med en cola och får en arg blick av en äldre man när vi har tagit hans stammplats. Där han säkert har suttit varje dag de senaste åren.
Vi åker förbi bondgårdar, där djurhållningen, gör att man hellre hade kört bil, så man hade kunnat åka snabbt förbi och sluppit se alla detaljer. Grisar instängda i mörka byggnader, kossor med alldeles för lite plats i ladugården. Smuts och misär. Augusta som är vegetarian mår dåligt, hon ökar takten och vill cykla snabbt förbi. Jag börjar fundera på var parmaskinkan som vi tycker är så fantastik, kommer ifrån?
På kvällarna äter vi enastående mat. Dricker gott vin. Söt tortellini blir favoriten, inte bara för att den är vegetarisk, utan för att den smälter på tungan. Tiramisu. Italien, är nog det land som har den allra godaste maten, trots allt.
Vi tar tåget till Sirmione, som ligger vid Gardasjön. Vi inser snabbt att det är en fördel, att förstå språket, när vi inte inser att vårt tåg går från ett annat spår. Vi hoppar på tåget som går åt fel håll och missar vårt tåg i Treviglio. Vad är det jag alltid brukar säga? RESAN ÄR MÅLET. Augusta är inte speciellt övertygad. Hela dagen speglas av språkförbistringar. Vi förstår inte hur vi ska köpa biljetter, var bussen går ifrån och måste vänta....igen. Stämningen blir inte bättre av att det regnar, eller rättare sagt ösregnar.
Sirmione, Lago di Garda, Italien.
Men vad gör väl det? När vi väl kommer fram är det värt varenda minut. Landskapet gör en andlös och färgen på vattnet är den vackraste. Vi går under olivträd och vadar i ljummet vatten. En fantastisk plats. Trötta och blöta kommer vi tillbaka till hotellrummet sent på kvällen och somnar nästan omgående.
Fyra dagar går alldeles för snabbt, en känsla jag alltid har när jag är på resande fot. Jag hade velat stoppa tiden. Cykla under fler fikonträd, se fler bävrar, njuta av mer god mat.
Kanske var det Augustas och min sista resa. Jag vet iallafall att hon är redo att ge sig ut på egen hand. Hon klarar sig, bättre än sin mamma ;) med sitt otroliga lokalsinne, sitt mod att våga fråga och sin perfekta engelska. Nästa resa blir nog snarare med Johanna och Selma, bästa vännerna. Eller ensam. För resa kommer hon och det är jag otroligt glad för. För det var just det som var meningen, att få henne att hitta reslusten. En dyrbar gåva, få förunnad.
2