Lilla P. i stora världen

Man ses alltid två gånger i livet. När jag ser tillbaka konstaterar jag att det faktiskt är så. Ofta ses man två gånger. Det kan vara några veckor senare, månader eller år. Men man ses ofta igen. Under andra omständigheter. Någon annanstans. Under en annan fas i livet. Av en slump eller med vilja. Ödet. Ibland känns det som om en högre makt vill att man ska få en andra chans eller att det finns något som måste redas ut. Något man måste sätta en punkt för, en gång för alla.

 

Jag har haft många såna möten den senaste åren. Ett andra möte med personer jag har haft någon slags relation till tidigare i livet. Alla olika. Alla efter olika lång tid. Alla under olika förutsättningar.  Några slumpmässigt, några utav stark vilja från min sida. En vilja att träffas igen, under andra förutsättningar. Ibland har ingen väg varit för lång, ibland fanns personen ifråga runt hörnet.

 

Det finns även männsikor runt omkring mig som jag bara har träffat en gång och som jag redan längtar efter att träffa en andra gången. Det känns som om jag måste skynda mig att släppa taget så vi kan ses igen. Så vi kan uppleva det där andra mötet. Kanske för att jag inbillar mig att det ska finnas en chans att vi ska mötas under andra premisser den gången. Att saker runt omkring oss ska vara annorlunda. Att det ska vara lättare än det var förra gången.

 

Många i min omgivning säger att jag har svårt att släppa taget. Att jag ofta håller fast vid saker, männsikor och förhållanden alldeles för länge. Det kan gälla förhållanden men även vänner och minnen. Jag har reflekterat mycket över det den sista tiden. På att jag ofta hellre väljer att gå tillbaka till något välkänt, än att söka efter något nytt. Jag såg det som en svaghet. Men ju mer jag tänker på det inser jag att jag följer att mönster. Jag väljer att ge personen i fråga en andra chans. Jag väljer att omvärdera min inställning till personen, betrakta det från en annan synvinkel under andra förutsättningar. Helt annorlunda tänker jag när det gäller resmål. Jag återvänder sällan. Jag har en lista, jag hakar av platser jag vill se i världen. Men jag återvänder nästan aldrig. Tiden är alldeles för dyrbar. Och när tiden är dyrbar kan livet inte vänta. Jag konstaterar att det bara finns två platser jag har återvänt till de senaste åren. När jag har rest på egen hand. Båda platserna är förknippad med en och samma person. Någon som jag redan har sett två gånger.

 

Jag förvandlar oförmågan att inte kunna släppa taget till något positivt. Är det inte bara humant att vilja ge männsikor man har brytt sig om i det förgångna en andra chans? Att vilja hitta tillbaka och skapa något nytt? Jag tror det och känner att jag nog kommer att försätta att tro på en andra gång, en andra chans, ett nytt/gammalt möte.

 

Men vad händer andra efter andra gången? Vad kommer efter det? När man har träffats och omständigheterna gör att man inte har möjlighet att hålla kontakten. Vad händer då? Finns det männsikor i livet som man träffar fler än två gånger? Finns det personer som man har lust att ge en tredje chans? En fjärde? Just runt detta kretsar mina tankar just nu. 

När man har missat den andra chansen, inte kunnnat göra något av den, valt att gå vidare. Är det färdigt då? Är det förbi? Eller kommer ödet återigen bestämma att det är dags att våra vägar korsas? Jag känner mig osäker. Vet inte om det är värt det? Om det är något jag verkligen vill. Det känns tryggt på något sätt att man får en andra chans. Att man har möjlighet att göra det annorlunda. Men sen efter det? Jag vet inte. Jag har förlikat mig med att efter det andra berömda mötet i livet är det nog ändå dags att släppa taget. Att låta gå. 

 

Men hur blev det då, just det där andra mötet? Vad gav det mig? Några väldigt känslosamma och komplicerade. Andra fyllda utav glädje och samhörighet. Några korta och snabbt glömda. Ibland önskar jag att jag hade taget just det mötet mer på allvar. Ibland hade jag önskat att jag hade gjort det på ett annat sätt. Ibland har jag önskat att " den som bestämmer" ska ge mig en tredje chans. Men om jag ser på det stora hela, är jag så otroligt tacksam för "en andra gång". Glad för att jag vägrade släppa taget, lycklig över att få se den här männsikan som vuxen, i en annan fas i sitt liv. Stolt över att kunna vända mig om och gå, utan att kasta en blick över axeln.

 

Nu riktar jag blicken framåt, slutar av fundera över en tredje gång, ser fram emot många nya första gångs möten och längtar efter åtminstone efter att få möta en och annan människa för andra gången. Under andra förutsättningar. Vem vet vad det kommer att leda till?