MENY
Att åka eller inte åka, just det var den stora frågan de senaste veckorna. Först skulle det inte vara några problem, karantänreglerna skulle försvinna helt och situationen i Berlin blev mer avslappnad dag för dag. Tills för ca två veckor sedan, när falltalen i Sverige började stiga igen och vi dök upp på RKI listan som riskland.
Sedan dess har det nog inte funnits någon annan fråga i mitt huvud. Jag har vaknat med den och somnat med den. Utsätter jag barnen för en höjd risk att bli smittade? Jag själv har befunnit mig i Berlins "hot-spot" sedan "shut down" och löper helt klart större risk att bli smittad på jobbet än i det lilla huset i skogen. Är det oansvarligt att åka?
Jag har brottats med "den typiska svensken" inom mig, som aldrig gör något som är lite halvt förbjudet och "den tvättäkta Berlinaren" som inte är rädd för att stöta sig med myndigheter och ta saken i egna händer, i flera dagar nu. Jag har sovit dåligt och varit frånvarande.
Tills jag en vacker dag vaknade och hade bestämt mig. Vi åker! Vi struntar fullständigt i om vi får sitta i karantän i två veckor utan lön när vi kommer hem. Vi tar tjuren vid hornen och åker. För ingen vet bättre än jag, hur man bäst kan undvika smittan och hur man ska göra för att skydda sig på bästa sätt.
Efter en vår som har kantats av sjukdom och oro. Men även av glädje och lättnad, behöver vi komma hem. Vi behöver se familjen och de vi älskar i ögonen. Vi behöver prata på riktigt och skratta ihop, även om det är med 2 meters avstånd. Vi behöver känna att de finns där på riktigt. Att vi, trots allt som händer, har varandra. Att iallafall inte det har ändrats.
Så imorgon hoppar vi in vår Volkswagen buss och kör norröver. Till det lilla huset i stora skogen.
Lillaverke, Sverige
1