Lilla P. i stora världen

Efter två dagar känns det som jag har en bikupa i huvudet. Jag skulle kunna räkna upp allt som är nytt. Men jag väljer hellre att berätta vad som känns bekant; ingenting.

 

Någonstans i bakhuvudet kan jag komma ihåg att jag har varit med om något liknande, då för nästan 24 år sedan när jag jobbade på Astrids Lindgrens Barnsjukhus. Men det känns väldigt långt borta.

 

Medicinerna har andra namn, PVK vad sjutton var det nu igen? Annat dataprogram, paddor, ronder där läkaren frågar om man har något förslag på ny smärtlindring, ett låst medicinRUM, slutna system för antibiotika, personliga kort som används till allt. Till att låsa upp omlädningsrummet, stämpla in, öppna medicinrummet, logga in på datorn. Är det här samma århundrade? Jag är inte säker längre.

 

Jag lyssnar, jag frågar, jag funderar och jag känner mig som en riktig nybörjare.

Men en nybörjare på något jag är helt säker på att jag kommer att tycka om när jag kan det bättre.

 

Och på vägen hem i bilen, när människan i mitt liv frågar hur dagen har varit, svarar jag helt sanningsenligt:

 

Min dag? Min dag har varit JÄTTE bra.