Lilla P. i stora världen

Jag pratade med en vän härom dagen. Jag påstod att man borde göra något man är rädd för varje dag. Jag vet att det fanns en fas i mit liv, när detta var möjligt. Att jag var tvungen att tvinga mig till att göra vissa saker nästan varje dag. Nu insåg jag att det inte längre finns så mycket som jag är rädd för. Iallfall inte i det vardagliga livet. Vilket i och för sig är väldigt positivt. Samtidigt som jag kände att jag verkligen växte utav att ta itu med just de där jobbiga sakerna.  Just de grejorna som man helst hade velat låta ligga. Nu finns det inte så många saker längre eller kanske inga alls.

 

När man reser är det annorlunda. Speciellt när man reser själv. Det finns alltid något som man tycker är obehagligt, eller kanske till och med är rädd för. På utav mina första "ensamma" resor åkte jag till Neapel. Då var jag rädd för att gå hem på kvällarna när det hade blivit mörkt. Jag bodde på ett ganska risigt pensionat i närhet utav centralstationen och männsikorna som rörde sig där om kvällarna var allt annat än trevliga. Jag minns att jag hade mina pengar och telefonen i trosorna. Rädd för att titta någon för länge i ögonen, rädd för att bli av med sedlarna jag skulle köpa en flaska prosecco för.

I Paris, var det språket som skapade mest obehag och det gränslösa beteendet när jag hamnade i fel kvarter en sen eftermiddag. I Australien var det till att börja med insekterna och att bada i ett hav där det simmade hajar. Men det som ändå slog allt var att gå uppe i trädtopparna i regnskogen. Jag har alltid vetat att jag har respekt för höjder, men att jag var så fruktansvärt rädd, slog ner som en blixt just där och då. Mina knän började skaka, händerna blev blöta utav svett. Jag fick verkligen tvinga mig själv att gå vidare. Väl framme på fast mark igen, var jag otroligt lättad.

 

Så nu när jag är så lycklig lottad att kunna åka till nästa drömland, har jag bestämt att det är dags att ta tjuren vid hornen igen. Denna gång på riktigt: