MENY
Jag springer från gaten för att hinna med tåget som går om 15 min. Det blir riktigt knappt, det vet jag, men jag springer ändå. Öresundstågen brukar ju nästan aldrig gå i tid, så det är lika bra att göra ett försök.
20 min senare förstår jag att jag inte hade behövt springa, tåget är återigen försenat. Jag undrar i mitt stilla sinne vad det är den här gången? Personer på spåret, växelfel eller helt enkelt bara ett tåg som kommer att bli inställt 5 min innan det ska komma. Med Öresundstågen är ingenting omöjligt.
När tåget väl kommer är perrongen full. Alla vill ha en sittplats och går allt närmare spåret när tåget kör in. Det visar sig att de sista fyra vagnarna är avstängda. Dörrarna går inte att öppna.Alla börjar springa, för att få en plats i de främre vagnarna som redan är fulla. En del kommer inte med, trots att vi tränger ihop oss. Jag är glad att jag reser utan bagage den här gången, att jag bara har min lilla väska och att det inte är något problem att stå i gången. Jag tänker att när vi har passerat Malmö kommer det att bli bättre.
Så blir det. Det enda problemet är nu, att tåget bara verkar gå till Kristianstad och jag ska till Karlshamn. Jag börjar redan tänka på en plan B. Kan jag bli hämtad där eller skulle jag hellre ha tagit tåget mot Växjö? Tågvärden springer förbi och låtsas se väldigt upptagen ut. Jag stoppar honom och frågar om tåget går vidare och i vilken vagn jag i sånt fall ska sitta? Åh, det kan han inte svara på just nu. Han är tvungen att återkomma, han har ju så många andra „viktigare“ problem just nu. När han väl återkommer är det genom högtalaren. Vagnarna längst bak kommer att fortsätta mot Karlskrona. Det är bara att gå bakåt i tåget. Frågan är bara hur långt?
Mittemot mig sitter en ung kille, han ser lika frågande ut som jag. Vart skulle vi ta vägen? frågar han. Jag har ingen aning, svarar jag. Hur långt ska du åka? Till Bromölla. Aha, jag till Karlshamn. Det är väl bara att vänta och se, säger jag. Han håller med.
När vi börjar närma oss Kristianstad blir jag otålig och bestämmer mig för att gå bakåt i tåget. Jag lovar att säga till om jag hittar lösningen på vart vi ska sitta för att kunna åka vidare. Jag träffar på den andra tågvärden och han förklarar vart vi ska ta vägen. Jag ber honom gå framåt i tåget för att förklara för de andra. Det dröjer inte länge förrän den andra killen kommer gående. Han sätter sig mittemot mig och ler. Så nu verkar vi vara i rätt vagn, säger han och skrattar.
Vi börjar småprata. Han berättar att han pluggar i Malmö. Han läser till tandtekniker och att han ursprungligen kommer från Syrien. Han pratar perfekt svenska, även fast han bara har varit i Sverige i 3 år. Vägen från Syrien, gick över Malmö, Kalmar och slutligen Bromölla. Där trivs både han och hans föräldrar. Det är så lugnt och litet, säger Remi från Damaskus och ändå finns allt. Remi som har vuxit upp i en 10 miljoners stad, kände inte till lugnet när han kom till Sverige, men har snabbt lärt sig att uppskatta det. Det är så litet, men ändå finns allt, det gillar jag, säger han och ler. Hans föräldrar trivs även dom, även om det inte är som hemma.
Han frågar vad jag jobbar med, var jag bor och vart jag är på väg. Jag frågar mycket om Syrien och Damaskus. En otroligt vacker stad innan kriget, med byggnader och minnesmärken som jag fascinerad har läst om. Han blir glad, det märker jag, han tar inte alls illa upp och han berättar gärna om sitt hemland. Ögonen lyser när han berättar om de magiska kvällarna i staden, där det inte var något ovanligt att bli bjuden på kvällsmat utav människor man förut aldrig träffat. Det saknar jag, säger han plötsligt. Att umgås. Att äta tillsammans. Att sitta en hel kväll och prata.
Men ni har ju helt säkert nya vänner, säger jag frågande. Han ser ledsen ut. Nej, säger han. Det måste jag väl förstå. Svenskarna är inte så öppna, de undviker främlingar och tycker inte om att prata med folk de inte känner. Speciellt inte när de kommer från ett annat land. De har försökt, förklarar Remi. Bjudit in grannar, jobbarkompisar men det har inte fungerat. Ingen har velat.
Du är den första svensken som har börjat prata med mig! säger Remi och ler. Jag har aldrig pratat så mycket och så länge med en svensk. Det är första gången. Och jag är jätte glad! Hans ögon glänser, han ser rörd ut.
Jag, jag skäms! Jag skäms för att jag är svensk och för att svenskar i Bromölla inte pratar med folk från andra länder. Jag skäms för att Remi inte har kunnat laga underbar syriansk mat till sina grannarna. Jag skäms för att vi är så otroligt rädda för det vi inte känner till och på att integrera.
Det är dags för Remi att stiga av. Vi säger hej då, han ler och säger att han hoppas att jag sitter på tåget nästa gång han åker hem från Malmö. Han säger TACK för en jätte fin resa, han säger sköt om Dig och ha en fin jobbvecka. Han säger, det här ska jag berätta för mamma och pappa! Han vinkar glatt från perrongen.
Jag åker vidare, jag känner mig glad över mötet med Remi, men samtidigt ledsen. Vi svenskar älskar att resa, vi har varit över hela världen. Men när vi möter en människa från ett annat land på gatan, väljer många av oss att gå över till andra sidan gatan…
1