Lilla P. i stora världen

Berlin innan shutdown.
Är det nu man ska börja ångra sitt yrkesval? Är det nu som man längtar tillbaka till kontorsjobbet man hade för några år sedan? Jag måste erkänna att de här frågorna har dykt upp i huvudet de senaste veckorna. Inte minst sedan man har läst om det som har utspelat sig på sjukhusen i Italien.
 
Men vem kunde ana för två år sedan när jag bestämde mig för att gå tillbaka till vården att världen ett antal månader senare skulle utlysa pandemi? Det fanns inte på vår världskarta.
 
Nu är vi här. Berlin bestämmer sig för "shutdown". Från och med måndag är alla skolor, förskolor, barer, kafeer, klubbar, discon, restauranger, bibliotek, museum, gallerier, simhallar stängda. I princip alla ställen där männsikor kan träffas, stängs. För att bromsa smittspridningen, för att det inte ska bli som i Italien. För att vi ska ha plats och kapaciteter för de riktigt sjuka. För att skydda riskgrupperna.
Många kan tycka att det är överdrivet, att det är att gå för långt. Jag känner mig lättad, tror att det är det enda sättet att förhindra alltför snabb smittspridning i en storstad som Berlin.
 
Men medans barnen kan stanna hemma och de flesta har bestämt sig för home office i den mån det är möjligt, går vi som jobbar inom vården till jobbet.
Igår fick jag frågan om jag är rädd? Nej, jag är inte rädd. De senaste dagarna har det ibland känts bättre att vara på jobbet. Slippa höra alla nyheter och hur smittan snabbt drar fram över Europa. På jobbet finns världens bästa team. Underbara, roliga kollegor. Ett lugn stämning som ger en intrycket av att det här, det kommer att gå bra. Det här kommer vi att klara. Våra överläkare håller oss uppdaterade, kommer ofta förbi och berättar "det allra senaste". Vi håller ihop och gör vårt jobb. Skrattar, gnäller lite ibland, skämtar och vägrar att låta oss påverkas av de som händer utanför dörrarna.
 
Visst, hamstras de även här. Toalettpapper, pasta och mjöl har blivit svårt att få tag på. De flesta kör en extra gång till affären för att fylla på förråden. Men panik? Nej. Berlinare får inte panik.
Berlinare tar det lugnt. De håller avstånd och tvättar händerna. Och tvättar händerna igen.
Berlin, är staden där det mesta har hänt. Berlin, är en stad van vid kriser. Berlin, står pall för det mesta. Två världskrig, bojkotter, luftbroar, delning och flyktingströmmar. Berlin ger inte upp. 
 
Så jag fortsätter att åka till jobbet och när jag väl är där finns det ingen som helst tvivel om att det är just det här jag vill göra, oavsett hur det ser ut i världen utanför.
 
Sköt om Er, stanna hemma OCH tvätta händerna! 
 
Alexanderplatz,TV-tornet, Berlin, Tyskland.