Lilla P. i stora världen

Berlin är numera en annan stad. Jag åker hem från jobbet på kvällen genom en tom stad. Allt det som gjorde att man kände sig så trygg här, är borta. Alla människor.

Det spelade ingen roll vilken tid man var på väg hem. Berlin är alltid full med männsikor. Man kände sig trygg för man var aldrig ensam. Nu är det tomt. Det fyller mig helt plötsligt med ett stort vemod. Jag saknar det, redan efter bara 2 veckor saknar jag det så otroligt.

 

Några månader innan COVID-19 brukade jag klaga. Klaga på att det alltid var så mycket folk överallt. På att det alltid var någon som kom allldeles för nära. I tunnelbanan, när man var och handlade eller på en promenad. Nu längtar jag efter mitt "fulla" Berlin. Mitt Berlin där alla är högljudda och rakt på sak. Där de skriker och gormar, skrattar och spelar hög musik, oavsett tid på dygnet.

För första gången sedan det här började, ställer jag mig frågan hur länge det kommer att pågå? Hur länge kommer vi att behöva stanna inne? Hur länge kommer det att dröja innan vi kan träffa vänner igen? Just nu är det ingen som vet. Tyskland hade nästan 7000 nya fall igår igen. I Italien har det dött över 10 000 männsikor. Pandemin slår hårdare på Europa, än den gjorde på Kina.

 

På jobbet är det fortfarande lugnt. Lugnet före stormen säger många. Jag hoppas de har fel. Eller säger vi så, jag hoppas att vi hinner att platta till kurvan innan dess och att Tyskland är bättre förberett än fler andra länder. Att det finns mer kapacitet, mer personal och mer skyddsutrustning. 

Vår överläkare verkar lugn, han påpekar dock att vi ska spara på munskydden, att det kanske inte är nödvändigt att ha de på sig överallt. Men han utstrålar ett lugn och det känns bra. Det som känns ännu bättre att vi får ny information varenda dag per whats app.  Kort, bra information om smittspridning, antal smittade i Berlin, hur många som vårdas på sjukhuset just nu och hur de mår. Vi stängs inte ute. Vi  är en del utav processen.

 

Det enda som hjälper nu är att bevara lugnet. Att inte tänka för mycket. Att andas. Att inte släppa tron på att allt kommer att bli bra till slut. För visst kommer det att bli bra. Det kommer att bli bra, men det kommer att vara annorlunda. Jag hoppas att det kommer att vara annorlunda. Att vi har fått oss en riktigt tankeställare. Ett slag på skallen. Att vi förstår att även vi kan drabbas. Att även vi är sårbara. Att det inte spelar någon roll, vad vi har. När det vi har inte kan hjälpa oss. 

 

Det enda jag vet är att jag kommer inte att vara samma männsika när det här är förbi. Jag har redan börjat se på mina prioriteringar, mina val och mitt sätt att leva. Jag tror det är dags att sluta prata och handla. Inte imorgon, inte nästa vecka, inte nästa år. Nu. Precis nu.