Lilla P. i stora världen

Två veckor är redan förbi, så snabbt det har gått. 

Jag jobbar 75% och det känns som om jag är ledig jämt. I Tyskland jobbade jag 40 timmar i veckan och treskift. Skillnaden är enorm. 

Jag hinner med. Jag hinner med att vara i Lillaverke, träffa mamma och pappa, läsa och lyssna på Sommar i P1. Jag hinner med att andas. Det känns som om det var alldeles för länge sen jag gjorde det. 

Jag inser hur viktigt det är att hinna med sig själv, att lyssna på sina egna önskningar och behov. Helt plötsligt är jag full med energi. Vaknar tidigt, vill hoppa upp på en gång och njuta utav dagen. Jag älskar att vakna i Lillaverke, höra fåglarna kvittra och se solen skina in genom fönstret. Det finns ingen bättre att gå ut i trädgården det första man gör, och gå runt och kika på alla blommorna, äta en sockerärta och fascineras av hör snabbt tomatplantorna växer.

Jag känner mig otroligt lyckligt lottad. Att just jag har möjligheten att ha ett torp i skogen. Det fanns dagar för några år sedan när jag inte trodde att det skulle vara möjligt. När det bara var det viktigaste som var möjligt.

Jag tycker om det nya jobbet. Jag var rädd att jag skulle tycka att det var långtråkigt efter några år på akuten i Berlin. Men det är inte tråkigt. Jag tycker om det nya dataprogrammet, jag tycker om att kunna anteckna allting på paddan och jag gillar infektionssjukdomar. Det är intressant och utmanande. Jag lär mig något nytt hela tiden och det är kul. Jag vet redan nu att det är en avdelning jag kommer att trivas på.

De nya kollegorna är trevliga, roliga, hjälpsamma. De visar empati, behandlar patienterna med respekt och ger bra vård. Jag märker att jag har saknat det. Att det på akuten sällan fanns tid för just det där extra. Det ger en känsla av att vara tillräcklig. 

Visst, saknar jag Berlin. Visst, saknar jag barnen. Eller rättare sagt de två som är kvar hemma. Men det känns bra att sakna. Det känns bra att veta att jag snart kommer att vara där varannan vecka. Att jag kommer att kunna njuta utav båda världarna. 

Men det finns ingen ånger. Det finns ingen tvekan. Jag vet redan nu att det här är det bästa jag har gjort. Hoppa av ekorrhjulet. Stanna upp, värdera om och börja på nytt.

För mer tid att leva.