MENY
Så står vi där igen, dagen innan Berlins andra lockdown. Jag skulle ljuga om jag inte skulle säga att det känns värre den här gången. Att det kommer att bli svårare att avstå. Det är inte det att jag inte är medveten om att det är nödvändigt. Det vet jag att det är. Nyinfektionerna stiger, antalet är högre än i mars. För första gången sedan det började känner jag att det skulle kunna rinna ur våra händer, att vi skulle kunna förlora kontrollen.
Men trots det, känns det otroligt hårt att behöva avstå igen. Från frukosten med bästa vännen, vin med arbetskollegorna, en mysig söndag med bio på kvartersbion, en ny fotoutställning. Kanske för att vi någonstans i bakhuvudet förstår att det inte kommer att vara sista gången. Att så länge det inte finns något vaccin kommer det att fortsätta så här. Och det enda vi kan göra är att inte ge upp. Att fortsätta tro på att vi kommer att hitta en lösning den här gången med.
Jag väljer att tänka på hur lyckligt lottad jag är. Att jag jobbar som sjuksköterska och fortfarande har ett jobb att gå till. Att barnen kan fortsätta att gå till skolan. Att vi har en lägenhet som vi kan betala. Att vi kan skydda oss genom att använda munskydd där det är många männsikor. Att vi har hunnit hälsa på familjen i Sverige under höstlovet. Att vi är friska.
Det finns de som har det så mycket värre. De som arbetar inom kultur, på restauranger, cafér, krogar, barer. De som inte kommer att kunna gå till jobbet de närmaste 4 veckorna, de som inte kommer att få någon lön, de som kanske inte kommer att kunna betala hyran. Jag tänker på alla restauranger, cafér som har fått stänga de senaste månaderna, så många utav våra älsklingsställen finns inte mer. Som fick problem redan under första vågen. De hemlösa som inte har någonstans att ta vägen, som ligger och sover ute i blötan eller under någon bro. Som inte har tillgång till vatten och tvål. Våra flyktingar, som bor så många tillsammans, på en alldeles för lite yta. Som inte kan gå undan, som inte kan skydda sig själva och sin familj.
Jag tänker att vi är så priviligerade ändå. Vi har alla möjligheter att skydda oss. Att förbygga. Att inte låta viruset få en chans att sprida sig ännu mer. Att vi har resurserna. Det är det vi måste hålla fast vid.
Så jag tar ännu ett djupt andetag, fyller på kaffekoppen. Njuter av lugnet innan det är dags att ge sig iväg för ännu en natt på akuten....
Fernsehturm, Berlin.
0