Lilla P. i stora världen

Fjärde natten på akuten. Fyra av fem. Idag när jag vaknar känner jag en stor ödmjukhet. Ödmjukhet inför livet vi lever och hur olika det kan gestalta sig.

 

I natt har jag sett in i livets djupaste, svartaste hål. Jag har sett in i ett par ögon som inte vill leva längre. Ett par ögon så fulla av ångest att det var svårt att hålla kvar blicken. Jag har hållit i hand, hållit fast, vakat över en männsika som säger att han inte vill leva längre, men som ändå med kroppen full av sömnmedel har släpat sig till akuten för att få hjälp. Han har turen att stöta ihop med två ambulansförare utanför sjukhuset. Några som tar honom på allvar, lägger honom på en brits och kör in honom till oss.

 

Innan vi förstår att han har tagit ett helt paket med lugnande medel, blir han stämplad som ännu en utav dessa hemlösa"fullgubbar". Vi har många utav dom. Vi stönar och stånkar. Klockan är mycket, det har varit en stressig natt och vi skulle vilja dricka en mun kaffe.

 

Men när jag ser honom dra ut kanylen och vrida sig av ångest på britsen förstår jag ganska snabbt att det här är annorlunda. Han är inte hemlös. Visst han har druckit, men han är inte en i mängden. Han har en annan historia. Ofta glömmer vi det. Att varje männsika har sin egen historia. Vi har för mycket att göra, vi är för lite personal, vi ser för många "trasiga" människor.

 

Det tar inte mer än någon minut, att betrakta männsikan man har framför sig. Och om man vill se, ser man. Han har tur igen. Vår läkare på akuten den här natten, är en ung, nyutbildad kvinna med kroppen full utav empati. Hon ser honom. Hon tar ett fast tag i hans hand, ser in i de ångestfyllda ögonen och lyssnar på hans histora. Hon ger honom en len klapp på huvudet och säger med lugn röst; Du är här nu och vi ska göra allt vi kan för att Du ska få leva. Han brister ut gråt, tårarna rinner ner för hans kinder. 

Jag blir kvar i rummet. Kontrollerar droppet, håller hans hand. Tvingar mig att se, jag verkligen se in i hans ångestfyllda ögon. Det jag ser fyller med respekt och en ny känsla som jag inte kan sätta ord på.

 

 Vår läkare tar direkt kontakt med psykavdelningen på ett sjukhus i närheten. De har en plats för honom på en gång. Ambulanstransport blir beställd. Jag förklarar att han snart kommer att bli hämtad och att han kommer att komma till en avdelning där de kommer att ta hand om honom. Han tittar upp, kramar min hand och någonstans långt därinne, omsluten av ångesten, tänds ett litet, litet ljus av hopp. Han trycker min hand och säger tack! TACK!

 

På vägen hem försöker jag sätta ord på den nya känslan, utan att lyckas. Det kommer att ta tid. Men efter den här natten har uttrycket "att rädda liv" en helt annan betydelse för mig. Att rädda liv innebär inte alltid att reanimera en patient i chockrummet. Att rädda liv, kan vara att hålla en människas hand och våga SE hans ångest.