Lilla P. i stora världen

Måndag och dag 8. 

Jag åker iväg för att ta det andra provet. I Tyskland tar de tre prover på vårdpersonal. Dag 0, dag 5 och dag 10. Jag tog mitt första på dag 5, alltså blir det bara två prover för mig. 

Jag har fortfarande inte fått svar på mitt första. Upp till fem dagar har de sagt, nu verkar det som om det dröjer ännu längre.

 

Igår fick Berlin nya bestämmelser. Man får vistas ute med endast en annan person, om man inte tillhör samma hushåll. Det innebär att du kan träffa en vän. Helst ska man hålla ett avstånd från varandra på 2 meter, minst 1,5 meter. 

 

Jag går till tåget, njuter utav solen. Det känns som jag har varit instängd minst en månad. Jag lyssnar på hög musik och försöker hålla avståndet. Jag går omvägar, väntar, viker av. För det mesta går det bra. Folk respekterar bestämmelserna, de har väl insett att det är för deras eget bästa.

Jag går förbi jobbet, är så sugen på att gå in och ätminstone säga hej, men låter naturligtvis bli. Förhindra smittspridning, är allt det handlar om just nu.

 

Provet går snabbt, det är ingen utom jag där. Jag frågar ännu en gång efter provsvar. Men det har fortfarande inte kommit. Jag bestämmer mig för att det inte spelar någon roll. Det enda man kan göra är att ha tålamod. Om provsvaret är positivt, måste jag iallafall stanna hemma ett par dagar till.

 

På vägen hem går jag förbi bageriet och kebabstället. Jag köper frallor och kebab till barnen. Alltför att dessa små lokala affärsverksamheter ska finnas kvar när den här krisen äntligen är över. Jag tackar Gud för att jag jobbar inom vården och att jag har en lön som kommer in på kontot varje månad. För andra familjer kommer det att bli knapert framöver. Man är inte bara rädd för att bli smittad, man är även rädd för att inte kunna betala hyran nästa månad.

 

Jag tar en fika när jag kommer hem, får av någon anledning upp en löpsedel från Expressen på Facebook. De skriver om ett ungt svenskt par som "sitter fast" på en liten ö någonstans i Asien. De berättar om vilken mardröm det är och att de inte kan förstå att inte svenska staten ordnar så att de kan flyga hem. Jag känner hur ilskan bubblar upp inom mig. 

I Grekland och andra delar av världen sitter flera tusen männsikor strandade sedan flera månader, om inte år tillbaka. De har riskerat sina liv för att komma dit och nu är det stopp. För att vi i Europa, även innan "Coronakrisen" inte vill ha dem här.  Det lever under katastrofala förhållande. Utan tillgång till mat, rent vatten, toaletter och hygienartiklar. När Coronaviruset väl kommer dit, kommer de att dö som flugor. Men vad spelar det för roll?

Hellre flyger vi runt och hämtar upp svenskar som blivit strandade på en paradisö i Asien, dit de har valt att åka av fri vilja. Det gör mig så förbannad och så maktlös.

 

På akuten berättar mina kollegor att det fortfarande är ganska lugnt. Jag undrar om det är lugnet före stormen eller om vi verkligen, med dessa åtgärder har lyckats platta till kurvan? Jag hoppas fortfarande på det sistnämda.

 

Sköt om Er där ute!