Lilla P. i stora världen

Det är fullt på akuten den här veckan. Normalt är det bara måndagar och fredagar som brukar "sticka ut", men den här veckan är alla kvällar som ett inferno. En kö slingrar sig framför anmälningsdisken och samtidigt kommer ambulans efter ambulans. Jag är glad att jag kan bevara lugnet framme där alla anmäler sig. Jag vet hur mycket mina kollegor har att göra. 42 patienter sammanlagt, ombyggnad och tre färre rum till förfogande.

 

Jag försöker skicka patienter vidare som inte har en sjukdomsbild som passar till de läkare vi har på akuten. Vissa lyssnar, andra propsar på att stanna. Väntetiderna är otroligt långa ikväll och det kommer många patienter som inte skulle vara på akuten egentligen. Men vad hjälper det att börja diskutera? Då blir det bara dålig stämning i väntrummet och det leder bara till att fler patienter kommer fram och frågor hur länge det egentligen kommer att dröja.

 

Två alkoholpåverkade män ligger framme vid dörren och sover ut sitt rus. De står nära dörren  för att de ska kunna gå direkt ut genom dörren när de nyktrar till. En börjar röra på sig och jag vet att det gäller att hålla ett öga på dem. Man vet aldrig när de börjar vingla in i det fulla väntrummet.

 

Ännu en ambulans kommer, de har med sig en 35 årig kvinna. Hon är döende i cancer och hon har SÅ ont. Hon är bara skin och ben. Hennes man ser tärd och sliten ut. De hade trott att det skulle gå mycket snabbare, nu står han inte ut med att se henne lida längre. Vi har inga lediga rum. Jag ringer en kollega och kollar. Nej, alla rum är upptagna. Jag ber ambulanskillarna att ställa henne i väntrummat bakom mig så jag kan se henne. Jag kontrollerar hur hon mår och inser att hon inte är medveten om sin omgivning just nu. Jag ber hennes man att säga till om det skulle vara något, berättar var jag sitter och klappar honom på axeln. Vi har träffats förut, det är inte första gången de är här på akuten sedan hans fru blev sjuk. Jag triagerar henne gult, så att det ska gå snabbare.

 

Patienterna fortsätter att komma. Mina kollegor är helt fantastiska. De kämpar på, tar hand om patient efter patient. Med samma tålamod och vänlighet. Vi är ett bra team ikväll. Helt plötsligt står fyllisarna på varsin sida av en brits. Den ena vevar med nävarna. De förstår inte varandra, en ena pratar bara polska och engelska, den andra bara tyska. Jag försöker gå emellan, en annan kollega kommer springande, bara för att se den ena spotta den andra i ansiktet. Det är då det börjar, ett riktigt slagsmål bland alla 100 väntande. Vi trycker "direktknappen" till polisen. Vi försöker leda ut den ena mannen utanför ingången, vilken vi inte lyckas med. Stämningen i väntrummet är orolig, de som väntar är rädda. De skäller högt, att de inte förstår hur detta kan hända. Polisen kommer, då har den ena mannen redan tagit sitt pick och pack och försvunnit. Den andra tar de med. Tack och lov.

 

Tre nya ambulanser anmäler, alla rum är fulla och gångarna står fulla. Plötsligt står mannen till den cancersjuka kvinnan i dörren, han ser skärrad ut. "Jag tror inte min fru andas mer!" NEJ! NEJ! NEJ! Detta får inte vara sant. Jag tar telefonen och ringer en kollega. Vi går dit och stirrar oss blinda efter ett andetag. Efter något som känns som en evighet, höjs bröstkorgen. Vi tittar på varandra, börjar möblera om. Ut med en patient ur ett rum, in med den cancersjuka kvinnan och hennes man. Fram med en stol, placerar mannen brevid sin älskade fru. Vi kopplar henne tll en monitor och inser i samma sekund att det är över. Hon har somnat in. Min kollega går för att hämta en läkare. Inom mig väller känslorna upp. Jag lägger min hand på mannens axel, säger förlåt, det var inte meningen att det skulle hända så här/ inte här. Om det bara hade varit mindre patienter, om vi bara hade haft fler rum. Han ser på sin fru, tittar upp på mig och säger med lugn röst. Det är okej, visst hon hade velat dö hemma, men nu är vi här. Det har hänt och det är ingen vi kan ändra på. Tårarna rinner nedför hans kinder. Jag kramar om honom. 

 

Utanför dörren har kön med patienter blivit längre. Ännu en ambulans parkerar utanför. De anhöriga kommer fram och skäller, hur är det möjligt att man ska behöva vänta så länge. Är det inte en akutmottagning? De har verkligen fått nog. Jag förklara med lugn röst, att det är just det det är, en akutmottagning, dit akutsjuka männsikor kommer. Inte såna som har haft huvudvärk i 4 veckor. Det är meningslöst, de vill inte förstå.

 

Någon timme senare, öppnas dörren och fem svartklädda män kommer in. Det är likbilen. De kommer för att hämta kvinnan som ligger i ett utav våra undersökningsrum. Vi har hunnit klä av henne och tvätta henne. Hon ligger med ett lakan över sig. Männen har en bår med sig. De kommer ut lika snabbt igen. Med båren, kör förbi väntrummet och vidare ut genom utgången.

 

 

Plötsligt står tiden stilla. Det känns som det går i slowmotion. Alla väntande stirrar, vågar inte tro vad de precis ser och just i den sekunden inser de att lidande kan ha ett helt annat ansikte än just deras. Ett lugn infinner sig, en vördnad. Det är knäpptyst och så förblir det till vi går av vårt pass.