Lilla P. i stora världen

När började vi sluta att svara? Visst fanns den möjligheten redan tidigare. Möjligheten att inte svara i telefon när den ringde hemma i lägenheten. Möjligheten att låta personen tala in på telefonsvararen för att få reda på vem det var som ringde och vad han ville. Om man inte ville prata med personen ifråga kunde man låtsas att telefonsvararen inte var påsatt eller trasig. Om man inte hade någon telefonsvarare fick man chansa. Ofta var det nyfikenheten som vann och man svarade ändå. För att sedan ångra sig djupt när man upptäckte att det var någon man absolut inte ville prata med. Men då fick man ta tjuren vid hornen och säga det direkt till personen ifråga eller låtsas.

 

Dagens vardag ser annorlunda ut. Vi ser vem som ringer, vi kan bestämma om vi vill svara eller inte. Antagligen kommer den som ringer, när ingen svarar skicka ett meddelande istället. Ett meddelande som avsändaren ser om det är läst eller inte. Ett meddelande som avsändaren ser om det har kommit fram eller inte. Man kan givetvis ändra sina inställningar och stänga av just den funktionen, men detta innebär även att du inte kan se om andra personer har läst dina meddelanden och det vill du givetvis veta. Ett kontollbehov uppstår som du inte ens är medveten om.

 

Men när började vi sluta svara? När började vi ta ett medvetet beslut, att jag inte tänker svara? Det kan vara meddelanden på Whats App, Messenger, en inbjudan till en fest eller ett event, ett Julkort som dimper ner i brevlådan, ett vanligt vykort. När bestämde vi oss för att vi inte behöver svara?

Tror vi att vi är alldeles för eftertraktade, att vi ändå har så många fester att gå på, att vi får så fruktansvärt många meddelanden från olika människor att vi inte hinner svara? Är det inte nödvändligt att tacka längre? Jag vet inte. Jag har försökt analysera det, men jag förstår fortfarande inte varför.

 

Jag tycker det är respektlöst. Brist på respekt. Att inte kunna skicka iväg ett snabbt, ja, nej, tack eller kanske. Eller åh vad jag blev glad! Tack för inbjudan? Jag mår bra, hur har du det? Eller varför inte; Du jag mår inte speciellt bra just nu, hör av mig när allt är bättre. Ett svar. En textrad som tar  högst 3 min att skicka. Även, nej, jag har ingen lust, nej, jag har annat för mig, nej, det passar inte just idag eller du jag vill inte att du skriver mer, är ett svar. Ett svar som är så mycket lättare att acceptera än inget svar alls.

 

Avsändaren, vem än det är, har tagit sig tid att tänka just på dig. Avsändaren har satt sig ner och tänkt ut vad hen ska skriva till just dig. Avsändaren har tagit mod till sig, för att fråga just dig om du vill komma på den här festen, eller på besök. Avsändaren väntar på ett svar. Avsändaren har rätt till ett svar.

 

Så vilka är vi, att bara ignorera ett meddelande, ett kort, ett brev eller ett samtal? Vilka är vi att tro att vi inte behöver svara? 3 min. Det tar högst 3 min att skicka iväg ett svar och om vi anser att vi inte har tid med det, borde vi sätta oss ner och rannsaka vad vi egentligen gör med våra liv. 

 

Ett svar, även om det är ett svar avsändaren inte vill höra, är ändå ett svar och så mycket bättre än inget svar alls.