Lilla P. i stora världen

För ett par veckor sedan frågade en vän; längtar du aldrig hem? Jag blev överraskad av frågan och kom på att jag aldrig hade fått den frågan förut. Jag kunde inte riktigt svara. Nej, sa jag alldeles för snabbt. Nej, sa jag alldeles för högt.

 

Men nu så här veckor senare inser jag att svaret stämmer. Nej, jag längtar aldrig hem. 

För hem kommer man alltid. Hem kommer man om man lever ett så priviligerat liv som vi. Hem hittar man alltid. Om man inte är på flykt. Om man inte har varit tvungen att lämna sitt hemland på grund av krig, politiskt övertygelse, sexuell läggning eller klimatförändringar.

 

Jag längtar aldrig hem. Kanske beror det på att jag av fri vilja har lämnat mitt hemland. Kanske beror det på att jag nu har två hemland. Kanske beror det på att jag så lätt känner mig hemma. Kanske beror det på att det finns så många platser i världen som jag gärna skulle vilja kalla hemma. Kanske beror det på att hemma är, där dina kära är och där du har ditt hjärta.

Hemma finns alltid. Hemma behöver jag inte längta efter. 

 

Jag längtar bort. Nu så här i efterhand förstår jag att det nog alltid var så. Jag längtade alltid bort. Jag ville gå på gymnasiet i stan, jag ville åka på språkresa till England, jag ville jobba som au-pair i Schweiz och jag ville alltid resa. Längre och längre bort. Det fanns inget annat som lockade mig mer.

 

Har du aldrig velat bo i en villa? frågade en kollega på jobbet.

Vilken bil skulle du vilja köpa om du kunde välja? frågade en annan vän.

 

Nej! Ingen villa. En bil, vad ska jag med en bil till?

Jag vill bara resa. Lära känna nya platser, kulturer och människor. Bli vidsynt och tolerant. Inspirera

mina barn att ta ett stort steg ut i världen när det är dags.

 

Så nej, jag längtar aldrig hem.

Jag längtar bort och när jag är borta, längtar jag längre bort...