Lilla P. i stora världen

Det är påsk och påsken skulle egentligen ha sett helt annorlunda ut än vad den gör.

Jag skulle ha varit i Sverige med bästa vännen. Barnen skulle ha varit på semester med sin farmor.

 

Nu är vi här. Hemma. 

 

Först funderade jag på att skjuta på min semester, trodde att det skulle vara kaos på jobbet vid det här laget, att varje sjuksköterska skulle vara behövd. Men kurvan har plattats till. Tro det eller ej. Vi har fortfarande resurser. Nog med material och personal. Vi jobbar inte övertid, vi har inga 12 timmars dagar, vi har mer personal än vi brukar ha och vi får ta semester. Så nu har jag semester i Berlin. Jag är ledig tillsammans med barnen och det enda vi kan göra är att ta det lugnt.

 

Jag skulle ha varit i Lillaverke och spikat panel, planterat potatis och fixat grönsaksland och toalett. Jag skulle ha fixat det mesta innan sommarsemestern. Så blev det inte och jag måste erkänna att det svider i hjärtat när jag tänker på det. Som jag har längtat. I vintras tyckte jag att jag hade så otroligt mycket tid, nu blir tiden knapp. Men det går inte att ändra på. Vi får inte resa, då reser man inte.

 

Istället fyller jag dagarna med sånt som jag aldrig har tid att göra, med sånt som jag aldrig skulle ha gjort annars. Jag röjer, slänger, städar. Jag kokar marmelad, bakar äppelpaj och lagar ljuvliga middagar. Jag ställer klockan och sitter i timmar i solen på balkongen. Jag målar tånaglar och videochattar med vänner det var alldeles för länge sedan jag såg. Jag cyklar över fältet och köper nybakat bröd hos min finska älsklingsrestaurang som har fått stänga pga corona. Jag försöker vara glad och tacksam för det lilla.

 

Och ännu en gång inser jag att livet inte alltid blir som vi tror. Att det kanske blir helt annorlunda. Att man är tvungen att acceptera att vägen inte alltid går rakt fram. Att allt inte är svart eller vitt. Snarare grått. Att livet tar andra vägar, men att det i slutändan, ändå blir bra. Kanske till och med bättre än man någonsin hade vågat hoppas på.