Lilla P. i stora världen

Natt 1 utav 5. Sedan tre veckor tillbaka är vi mer personal på natten. För att en utav oss ska kunna vara i isoleringsenheten och ta hand om patienter med COVID-19.

 Det är lugnt när vi kommer. Kvällspersonalen har fyllt på i alla rum och vi tar bara över 10 patienter. En med misstänkt corona. Det är tre läkare som jobbar till kl. 23, för ett par veckor sedan var det bara två.

 

Jag är ofta imponerad utav organisationen de här senaste veckorna. Hur det skapas nya möjligheter, hur personalen ställer upp, hur det införskaffas skyddsutrustning och hur man behåller lugnet. Jag funderar ofta på om det är något typiskt för Berlin. När det väl gäller, biter man ihop och arbetar tillsammans. Det verkar som om alla vet vad det är som ska göras och det blir gjort utan gnäll.

 

Enligt experterna ska den stora vågen komma till Tyskland om ca två veckor. Någon gång efter påsklovet. Visst, har vi redan nu COVID-19 positiva patienter på sjukhuset. Några på IVA och några på vår pandemiavdelningen, men det är inget som vi inte klarar av. Det är inget som gör att vi känner oss oroliga eller illa till mods. Några har dött, men inte heller det kommer som någon överraskning.

 

Jag läser Facebook inlägg från Sverige, från Uppsala och Stockholm. Först tänker jag; kan det här verkligen stämma? Men sen inser jag, att det måste väl stämma. Sjukhusen beskrivs som krigszoner. Det ligger patienter överallt, personalen hinner inte med. De har syrgasmasker på sig och arbetet beskrivs som utmattande. De kan inte kissa och inte ta rast för att äta. De arbetar 12 timmars skift och det verkar inte längre hanterbart. Det låter som ett "nytt" Italien. Jag har svårt att förstå, svårt att ta in informationen. När hände detta? När blev det så fruktansvärt?

 

På jobbet frågar många om Sverige. Eftersom jag är den enda svensken på mitt sjukhus, är det logiskt. De frågar vilken strategi Sverige har, om de vet något annat än vi i Tyskland? Jag har svårt att svara. Jag måste erkänna att jag inte vet. Att jag inte vet bakgrunden. Jag säger alltid att jag hoppas. Att jag hoppas att de vet något, vi inte vet. Att det går att komma igenom "coronakrisen" med förskolor och skolor öppna. Att de går att komma igenom det här, även om man fortsätter att åka på den årliga skidsemestern över påsk. Att man kan undgå att bli smittad även om man tar ett glas rosé tillsammans med sina vänner i vårsolen. Jag hoppas, för jag annars blir galen utav oro, för mina nära och kära i Sverige. För de är just dom jag tänker på de här dagarna. Det är just dom som gör att jag vaknar alldeles för tidigt på morgonen och inte kan somna om.

 

Natten blir lugn. Bara en patient, med misstänkt corona, som sedan visar sig vara en kraftig urinvägsinfektion. Hon blir inlagd på en "vanlig" avdelning. Varje dag utan "för många" misstänkta fall är en bra dag. Vi skojar om att vi har bra karma, att nätterna kommer att bli bra nätter bara för att vi är det bästa teamet. Vi skrattar mycket. Än så länge gör vi det bästa utav situationen.

 

Men visst finns den där, oron. Oron för att vi inte vet vad som ligger framför oss och hur vi kommer att hantera det. Oron för att resurserna inte ska räcka till. För att vi inte ska orka. Men vi väljer att skuta den åt sidan, iallafall ett par dagar till. Så länge det bara går.