Lilla P. i stora världen

Det börjar som en vanlig vänförfrågan på facebook. En person jag inte känner speciellt väl men som har gjort ett gott intryck på mig, har precis börjat med facebook. Jag tar tillfället i akt. Jag vet att jag skulle vilja veta mer om just honom. Han accepterar.

 

Det här är början på något som ska komma att påverka mitt liv i flera år, kanske för alltid.

Den här personen kommer från den här dagen att vara en utav de viktigaste männsikorna i mitt liv.

Så här i efterhand med facit i hand undrar jag om det här någonsin skulle ha hänt innan de sociala mediernas tid? Hade jag någonsin vågat ta kontakt med honom på ett "vanligt sätt"? Skulle jag ha ringt honom? Förmodligen inte. 

 

Jag konstaterar att vägen till en "hemlig kontakt" har blivit så mycket lättare sedan vi bara helt lätt kan skicka iväg ett meddelande. Vi behöver inte våga lyfta telefonluren. Vi behöver inte vara rädda att det är fel person som svarar. Vi behöver bara trycka på en enda knapp och den knappen kan komma att förändra våra liv.

 

Jag undrar hur många som trycker på den här välkända knappen? Jag undrar hur många som ligger i sängen på kvällarna när deras partner har somnat och skriver med någon annan. Som utbyter de mest intima känslor och tankar med en person de inte ens behöver se i ögonen. Åh vad mycket lättare det blir att säga allt det där som man aldrig skulle ha sagt annars.

 

Vi pratar om tjejfotboll, om böcker vi har läst, om filmer vi tycker om. Vi byter låtar. Vi lyssnar på samma musik. Vi vaknar mitt i natten och ser ett nytt meddelande i inkorgen. Vi sover mindre. Vi konstaterar att vår gemensamma älsklingsblomma är solrosen och att vi drömmer om att se en späckhuggare. Han har ett språk, jag inte kan motså. Hans tyska är bedövande vacker. Han älskar barn och han är gift.

 

Vi, vår generation, har fått möjligheten att vara hemliga. Vi behöver inte längre ljuga för att kunna ha ett utbyte med någon annan. Vi kan ha ett utbyte utan att någon märker det. Det syns inte på någon telefonräkning, det är helt osynligt. Vi behöver inte be vår bästa vän att täcka oss. Säg att Du och jag var och drack öl tillsammans den kvällen om någon frågar, säg att vi ska ta en sväng till Hamburg över helgen. Allt detta är överflödigt, iallafall i början. Vi kan lära känna en människa så väl, utan att ens behöva lämna lägenheten. Vi kan skapa ett beroende utan att ens ha setts.

 

Jag förhandlar med Gud. Bara en kväll, bara en öl, bara en gång, med just bara honom. Jag vill se honom i ögonen, betrakta hans händer. Se honom skratta. Bara en gång. Mer behöver jag inte. Mer kommer ändå inte att vara möjligt.

 

Att skriva med någon i hemlighet, är det att vara otrogen? Att dela sina innersta känslor med någon annan än sin partner, är det att vara otrogen? Att vilja träffa någon och dricka en öl, är det att vara otrogen? Var drar vi gränsen? Vad kan vi tolerera? Hur mycket behöver vi berätta? Hur många hemligheter är tillåtna?

 

Det blir inte bara en öl. Det blir en tid som ska komma att påverka hela mitt liv. En tid som fyller mig med den varmaste av alla känslor. En tid som förser mig med ett dåligt samvete, som hotar att bokstavligen äta upp mig innefrån. Det blir en berg och dalbana. Ett beroende och den starkaste av alla känslor. Kärlek.

 

Vad är det vi söker? Vad är det vi inte har? Vad är det som gör att vi tar steget och beger oss in på "hemlig" mark? Vad är det vår partner inte kan ge oss? Vad är det som fattas? Jag undrar hur många av oss, som ligger i mörkret med mobilen i handen och önskar att vi var någon annanstans?

Utnyttjar vi lättheten att vara otrogen? Tillfredställer vi våra behov genom att dela det vi känner med någon annan än vår partner? Har otroheten ökat sedan vi fick tillgång till sociala medier?

 

Han lämnade aldrig sin fru. De står på samma plats idag, som just då. Den där ljuvliga junikvällen när jag såg att han hade accepterat min vänförfrågan. Jag ser honom ibland. Vi har lyckats behålla den ömsesidiga respekten. Jag ser honom och det känns som att komma hem.

Kvar är en tatuering på vänster handled. Kvar är känslan av att det var det enda riktiga. Kvar är jag och övertygelsen om att den stora kärleken inte behöver vara för evigt. Den är ändå lika sann och verklig.

 

Hur många av er har funderat på just detta? Hur många av er lät bli? Hur många av er vågade?

Förstår vi vad just ett enda tryck på en knapp kan leda till? Är vi redo att ta konsekvenserna?

 

Jag öppnar facebook, en vänförfrågan från en person jag tycker är intressant. En person jag inte har sett på länge som jag egentligen bara känner genom gemensamma vänner. Jag tvekar och låter fingret hänga i luften....