Lilla P. i stora världen

Det kommer in en kvinna på akuten med ambulans. Hon har blivit slagen av sin man. Hon har blåmärken i ansiktet och huvudet är svullet. Hon ligger på en bår i väntrummet. Jag går dit och mäter blodtrycket och pratar lite med henne. Rädslan lyser i hennes ögon.

Det går någon timme, det är mycket att göra men jag försöker ändå hålla ett öga på kvinnan i väntrummet. Några minuter senare är hon borta. Jag frågar de andra patienterna och det verkar som om hon har gått ut. Jag går ut en sväng men kan inte hitta henne. Letar i alla väntrum i trapphuset och i andra delen utav huset. Hon är försvunnen.

Efter ett tag kommer hon tillbaka. Hon är skärrad och rädd. Berättar att hennes man befinner sig i byggnaden, att han har kommit för att hämta henne. Jag tar med henne in till oss. Lägger henne på en bår i undersökningrummet, ber den läkaren att ta henne som nästa patient. Stannar i rummet. Lämnar henne inte. Hon frågar om hon får stanna på sjukhuset åtminstone över natten. Hon har tre barn hemma, men vill inte tillbaka. Jag frågar om han även slår barnen? Nej, säger hon. Bara mig.

 

Senare får jag reda på att han har slagit henne med något hårt på huvudet. Med knytnävarna i ansiktet och att han har piskat henne med ett skärp. Anledningen var att hon inte hade ordning på papprena hemma. Att hon hade tappat bort ett lösenord. Det gav honom rätt att slå henne, för att hon är hans fru och hon inte har skött sina uppgifter i hemmet. Det här var andra gången på kort tid.

 

Jag kokar inombords. Jag är så arg och känner hennes maktlöshet som om den vore min egen. Vad är det som gör att en man tar sig rätten att slå sin fru? Vad är det som gör att han tror att han kan göra det utan några som helst konsekvenser? Jag kan inte förstå och jag vill inte förstå.

 

Läkaren bestämmer sig för att lägga in henne för observation åtminstone över natten. Kollegorna informeras att inte lämna ut några uppgifter var hon befinner sig. Vi ger henne kontaktuppgifter till närmaste Kvinnohus, dit man även ta med sina barn. En kollega följer med henne upp på avdelningen. Innan hon går tar hon mina händer i sina och säger Tack! Tack!

 

Vi tycker att vi har kommit så längt med jämställdheten. Att vi nästan är framme. Att kvinnor har det så mycket bättre nu än för 100 år sedan. Men vi får inte glömma den enskilda. Vi får inte glömma alla dessa kvinnor som inte hörs och syns. Som lider i det tysta, ända tills de blir så illa slagna att de måste köras in på sjukhus i ambulans. Det är dessa kvinnor vi måste tänka på, se och ta hand om. De är dessa kvinnor vi måste kämpa för och ge en röst.

 

Läkaren och jag tittar på varandra och har nog precis samma tankar. Hur många slag kommer hon att få när hon kommer hem? När kommer han att slå henne nästa gång? Kommer han låta barnen vara? Och hur illa kommer det att vara nästa gång vi ser henne här på akuten?

 

 

För vi vet båda två att hon kommer hon att gå tillbaka, senast imorgon. Hon är ju i första hand mamma och kommer att göra allt för att skydda sina barn. Det vet han så väl.