Lilla P. i stora världen

Lycka.

Hur kommer det sig att lycka definieras med att man tillbringar tiden med en annan människa? Hur kommer det sig att männsikor runt omkring en inte tror att man kan vara lycklig när man är ensam? Att lyckan måste delas med en annan person?

Jag har varit så gott som ensam i 7 år nu. Visst har jag träffat människor under den tiden. Vissa har jag tillbringat mer tid med, andra bara en kort period. Men jag har inte haft ett förhållande på 7 år. Jag är väl inte ensam, om man ska räkna med att jag bor ihop med tre barn. Men jag har inte haft en partner på 7 år. Många utav mina vänner tycker det är konstigt, andra tycker det är en katastrof. Vissa är nog lite smått avundssjuka även fast de aldrig skulle erkänna det.

Jag mår bra, brukar jag svara. Jag är lycklig! Jag har så många planer! Det hjälper inte. De tror mig inte. De tror att jag hittar på, att jag låtsas. Att jag håller uppe en fasad för att jag egentligen känner mig olycklig för att jag fortfarande inte har lyckats träffa någon. Att det egentligen bara är det jag vill.

Medans verkligheten är en annan. Jag har slutat att förklara. Slutat att försvara mig. Jag har förstått att det inte tjänar någonting till. Om man har en bild utav hur lycka ska se ut och aldrig har upplevt lycka på något annat sätt är det det nog näst intill omöjligt att förstå.

Jag har kommit så långt att jag inte ens vet om jag någonsin kommer att bo ihop med en partner igen. Jag har kommit så långt att jag inte ens vet om jag vill dela mina framtidsplaner med en annan människa. Jag har kommit så långt att jag inte är beredd att ge upp mina drömmar för att planera min framtid på ett annat sätt. Jag har kommit så långt att jag älskar mitt liv som det är just nu.

För första gången på flera år är jag oberoende. Både ekonomiskt och känslomässigt.  Den känslan känns svindlande. 

Visst, många utav mina yngre vänner säger: du har ju redan gjort allt. Du har varit gift, du har tre barn och du har skilt dig. Du har redan hunnit med det som vi vill ha. Du har inte bråttom, du har inga tidsbegränsningar. Det stämmer. Jag har redan gjort allt. Även en del som jag aldrig trodde att jag skulle göra. Jag såg aldrig mig själv som en ensamstående mamma med 3 barn. Jag såg aldrig mig själv utan partner. Jag såg ett livslångt förhållande. En man att bli gammal med. Den stora kärleken. Det var vad jag såg.

Det blev inte så. Det blev inte så som jag hade tänkt och vägen hit har varit lång. Men även om det inte blev som jag hade tänkt mig, blev det bra. Kanske bättre än jag någonsin vågat hoppats.

 

Känslan av lycka som kommer inifrån är överväldigande. Först vet du inte ens vad det är. Kanske för att det var alldeles för länge sedan du kände den. Kanske för att du aldrig känt den tidigare. Men när den väl finns där vet du på en gång vad det handlar om.

 

Jag kommer antagligen även jag träffa en partner. Jag kommer att förälska mig. Jag kommer att vilja tillbringa resten utav mitt liv med den människan. Men en sak vet jag. Jag kommer aldrig att ändra mig. Jag kommer aldrig att försöka vara någon annan, bara för att bli omtyckt. Jag kommer aldrig att förlora mig själv. För jag tycker om den jag är. Jag tycker om den jag har blivit. Jag skulle aldrig ha blivit den jag är idag om jag inte hade gått den vägen jag var tvungen att gå.

Ibland är vägen till lyckan lång, krokig och otroligt jobbig. Man tror aldrig att man ska komma fram. Men när man väl är där, vet man att det var värt varenda sekund.