Lilla P. i stora världen

Bekräftelse. När blev det så viktigt med bekräftelse? När upptäckte vi att vi inte kan få nog av det? En tanke som har följt mig de senaste året.

Ofta är det tydligen inte nog med den bekräftelse vi får utav våra nära och kära. Inte heller den bekräftelse vi får på våra jobb räcker till. Det är som om vi försöker fylla ett hål som är alldeles för stort. Som det inte finns någon botten i. Vi vänder oss till sociala medier räknar varje "like" vi får på Facebook och Instgram. Försöker att hitta de bästa bilderna och de mest intressanta inläggen för att alla ska tycka att just vi är bäst. Vi vänder oss till männsikor vi knappt känner skriver textmeddelande efter textmeddelande. Söker bekräftelse även där. Just för att det är så mycket lättare att skriva än att sitta mitt emot någon och prata. Vi söker ersättning för den bekräftelse vi inte får på hemmaplan, men lyckas ändå inte med att känna oss nöjda.

 

 

Är vi inte bra som vi är? Var har självförtroendet tagit vägen? Det överraskar mig. I allafall i min egen generation. Vi är nästan 50 och skulle väl ha "hittat hem"? Vi skulle väl ha så pass bra självförtroende att vi skulle kunna strunta i vad alla andra tycker? Att det kanske inte är lika viktigt hur vi ser ut och vad vi tar på oss? Att vi borde ha hittat vår egen livsstil och klädsmak. Men det verkar inte så.

Få utav mina vänner och bekanta verkar nöjda. Det verkar vara en ständig jakt på att passa in och på att bli just bekräftad. Sällan verkar man hitta den bekräftelsen hos sin partner eller inom familjen. Är vi så dåliga på att ge de vi älskar bekräftelse? Gör vi det alltför sällan? Tänker vi mest på hur vi själva mår och glömmer bort de som vi borde bry oss om?

 

Jag vet inte. Jag vet bara att jag tänker att det borde vara möjligt att hitta en annan väg. Att vi borde sluta jaga. Att bekräftelsen kanske kan komma innefrån. Att känslan av lycka kan vara nog bekräftelse.  För vilka förbilder är vi för våra tonårsbarn och vi ständigt signaliserar att vi inte är nog, att vi inte är nöjda med oss själva och att vårt självförtroende inte är gott nog?

Var våra föräldrar så? Växte vi upp med föräldrar som ständigt var på jakt efter något bättre, något finare, något större? Inte dom jag växte upp med. Inte i min närhet.

Visst finns det anledningar till att man fortfarande i vuxen ålder söker bekräftelse. Det finns alltid undantag. Det är inte dom jag skriver om. Jag skriver om oss som verkligen fick en bra grund att stå på, vi som fick otroligt mycket bekräftelse så vi kunde utveckla ett sunt självförtroende.

Vi borde väl i vuxen ålder kunna hitta en balans, en jämnvikt, en känsla av lycka. Vi borde kunna sluta jaga. Stanna upp och njuta utav det vi har. För om vi gör det en endaste sekund märker vi att vi har så mycket mer än många andra.