MENY
Några dagar hyrde vi bil och åkte ner mot Victor Harbor. Vi hade bestämt oss för att åka på en delfinsafari runt Granite Island. Jag och Sandi hade ju varit på valsafari söder om Perth och vi ville så gärna att Augusta skulle få chansen att se havets giganter. Vi visste att det inte är lika lätt i södra Australien men vi ville iallafall göra ett försök.
Vägarna ner mot Victor Harbor är helt fantastiska. Det får mig att tänka på vidderna i "Lilla huset på prärien", eller på naturen i Sverige. Skillnaden är bara alla dessa "gumtrees" som har en gråaktig ton på sina stammar. Det blir ett annorlunda ljus.
Vi åkte igenom McLaren Vale med alla sina berömda vinodlingar, vidder utav orörd natur och tusen, och åter tusen olivträd. (Australien är en utav världens största olivoljeproducenter.)
Vi tog en fika paus i Port Elliot. Enligt Caroline finns där det bästa kaffet på mil avstånd. Hon hade naturligtvis rätt.
Port Elliot, SA, Australia.
Väl framme i Victor Harbor letade vi oss fram till den lilla gummibåten som skulle ta oss ut på havet. Det blåste mycket den här dagen det hade vi naturligtvis inte lagt märke till tidigare. Men nu på båten, när vi hade tagit på oss regnjackor och satt oss på våra sitsar, märkte vi att det guppade ordentligt.
För andra gången skulle göra något jag är livrädd för...
Kapten startade motorn och färdades ovanpå vågorna ut på öppna havet. Efter ett tag tittade jag ner på mina händer som kramphöll i armstöden. De var alldeles vita. Det fanns bara en tanke i huvudet under de här 2 timmarna. Jag hör inte hemma på havet! Jag har aldrig hört hemma på havet!
Sjölejon på en liten ö utanför Granite Island, SA, Australia.
Efter en kvart var personalen på båten tvungna att dela ut sin första hink. Kvinnan längst fram i båten klarade inte av vågorna när båten stod still och guppade upp och ner. Vid nästa uppehåll var det kvinnan i raden bakom oss som kräktes upp frukosten. Så forsatte det! Visst såg vi delfiner men det enda man kunde tänka på var att koncentrera sig på horisonten och inte börja må illa. De här var de längsta 2 timmarna i mitt liv och ingen var gladare än jag när vi började åka tillbaka.
På havet utanför Granite Island, SA, Australia.
När vi äntligen kom in på lugnare vatten började jag att slappna av och kunde inte annat än att skratta åt det hela. Det var väl ändå inte så farligt sa jag till Augusta. Även fast jag några minuter tidigare hade tänkt tanken att jag kanske kommer att dö här ute. I samma sekund drar kaptenen på motorn igen och kör en åtta och därefter ännu en.
Kvinnan med huvudet i hinken bakom oss får hinkens hela innehåll i ansiktet och även på hennes glasögon. Det gjorde min dag! Jag kunde inte sluta skratta! Vi skrattade så vi inte fick någon luft och kunde inte komma av båten snabbt nog.
Inga mer båtturer det här året, lovade jag Augusta när vi satt i bilen på väg hem. Hon hade redan somnat...
På kvällen gick jag och tog en öl med Caroline. Vi hamnade på Grace Emily Hotel och när vi klev in genom dörren kändes det som att vara tillbaka i Berlin. Mysigt avslappnat ställe där de har live musik flera gånger i veckan. Vi tog med oss ölen och satte oss på bakgården under palmerna. Där satt vi i fler timmar i den ljumma sommarkvällen. Pratade svenska och njöt av att vara utan barn och grannar. Ett ställe som jag absolut kommer att komma tillbaka till.
Grace Emily Hotel, Adelaide, Austraila.
Ännu en dag med över 40 grader. Augusta är trött. Jag har lovat att vi ska hälsa på Greg och Caroline uppe i Adelaide Hills. Att vi ska gå på Wildlife park och äta middag hos familjen Craddock. Augusta har ingen lust. Jag släpar upp henne ur sängen och vi drar iväg till busshållplatsen. Hon sätter sig 3 rader framför mig. Sätter på sig hörlurarna och låtsas som om jag inte existerar. Jag ser mig själv i den åldern. Jag brukade stänga in mig på rummet och ignorera mammas knackningar, bara för att jag inte stod ut med att höra hennes röst.
När vi stiger av bussen i Crafters är hon glad igen och jag med. Caroline, Anna och Carl hämtar upp oss och vi kör upp till Mount Lofty som har bästa utsikten över Adelaide.
Mount Lofty, Adelaide Hills, SA, Australia.
Vi åker vidare till Cleland Wildlife Park där vi nästan är ensamma pga värmen. I sakta mak och med många drickpauser går vi runt och tittar på alla dessa otroliga djur. Vi matar kängurur och emus. Vi står länge och ser på sovande koalas. Vi skräms av spindlar och gifta ormar.
Pelikaner
Koala
Känguru
Cleland Wildlife Park, Mount Lofty, Adelaide Hills, SA, Australia.
Ett dopp i poolen hemma hos Caroline gjorde susen. Därefter en fantastisk god middag och vin. På vägen hem spelade vi Whitney Houston på högsta volym, sjungandes för full hals och barnen kunde bara skaka på huvudet i baksätet. Det är just de här ögonblicken som räcker ett helt liv! Som man aldrig glömmer, hur många år det än går tills nästa gång man ses.
Hemma hos Craddocks, Mount Barker, Adelaide Hills, SA, Australia.
Augusta hade bara en önskan innan den här semestern. Att pröva på att surfa. Hon älskar ju att åka skateboard hemma i Berlin och trodde att hon skulle kunna använda sig utav den tekniken när hon surfade. Vi hittade en surfskola vid Goolwa, Middleton Beach och bokade tid. Khyla och Aleesha hade också lust. Vi lyckades pricka in den enda dagen med dåligt väder. Lite kallt, blåsigt och molningt. Men det hindrade inte tjejerna från att springa i vattnet. "Surferdude" Nick var en utmärkt lärare och Augusta hade kunnat stanna... för alltid.
Middleton Beach, Goolwa, SA, Australia.
Surf and Sun Surfschool, Goolwa, SA, Australia.
Och JA! Naturligtvis var hon först upp på brädan! Naturligtvis var hon sist upp ur vattnet! Lika envis som sin mamma, bara mycket mycket duktigare...Kanske är det någon gång just här hon kommer att hamna. Nära havet, på andra sidan jordklotet.
En sista kväll i Glenelg var min önskan. Vi träffades vi stranden allihopa och köpte god "take away" och såg ut över solnedgången.
Glenelg Beach, Glenelg, Adelaide, Australia.
Sista dagen på en resa är alltid svår. Vi skulle dessutom inte flyga förns på kvällen, så jag hade lovat mig själv att ta vara på den och inte tänka på hemresan. Jag vaknade tidigt och gick iväg till Adelaide Central Market! Åt frukost, gick runt och strosade. Köpte ost, bröd och australiensiska kaffebönor att ta med hem. Tog in atmosfären och insåg att om jag bodde här, skulle jag nog hänga här varje lördag. Det finns så mycket i Adelaide som påminner om Berlin. Skillnaden är att Adelaide ligger vid havet och just det är en STOR skillnad.
Adelaide Central Market, Adelaide, SA, Australia.
Vi träffades och åt middag tillsammans allihopa. Åt gott, drack vin och skrattade en massa. Jag var ledsen. Jag brukar inte ha några problem med avsked. Man ses alltid igen om det är meningen. Men jag hade redan bestämt mig för att det här skulle bli min sista resa till Australien, och här bor några utav de viktigaste personerna i mitt liv. Det kommer att dröja innan vi ses. Det kommer att dröja länge. Det finns så många resor som väntar, så många platser att se! Jag kommer alltid att älska det här landet, och någon gång kommer jag säkert att vilja se mer utav det. Men just nu, är det nya utmaningar som väntar.
Tusen tack Caroline, Greg, Oscar, Carl och Anna! Tusen tack Sandi, Vikram, Aleesha och Khyla! Tusen tack B. Utan er hade den här resan aldrig blivit detsamma.
Den långa resan hem hade börjat. Adelaide-Doha-London-Berlin.
"Varje människa har en hemvist. Men var finns den? Kanske snarare i hjärtat hos den männskan man älskar och blir älskad av."
0