MENY
Jag finner inga ord. Den här platsen gör mig helt mållös. Jag har alltid gillat höga berg. Jag kommer ihåg när jag flyttade till Schweiz. När jag för första gången flög över alperna. Dessa snöklädda skyhöga berg. Sedan dess har fascinationen funnits där. Kärleken till vatten och framför allt till havet fanns där. Här på Lofoten finns en kombination av berg och hav. En oslagbar kombination! Jag tror inte den kombinationen förekommer av det här slaget på många platser i världen. Jag har tänkt mycket på det, det här sista dagarna. Jag tror att det bara finns ett annat land i världen som kan erbjuda samma natur och det måste vara Nya Zeeland. Där förekommer lika höga berg och ett vilt hav.
Svolvær och Svinøya, Lofoten, Norge.
Människorna här är trevliga, hjälpsamma och pratglada. Det kanske man har svårt att föreställa sig med människor som bor så pass isolerat, men så är det. Dessutom har de bra smak och ser alltid bra ut. Inga äventyrskläder här inte! Det enda som har äventyrskläder är de tyska turisterna. Alla pratar och är trevliga. Inte det där påklistrade, utan genuint trevliga.
Det som slår mig mest är konsten. I vartannat gathörn ligger ett litet galleri, en konstförening, eller en affär med konsthantverk. Enkelt, stilfullt och intressant. Öarna som ligger så långt borta, känns i så många sammanhang så otroligt nära. Så närvarande och med! Världen känns så nära, fast den är så långt borta.
#solsoldat konstnär bosatt i Lofoten, Norge.
Första dagen strosar jag runt i Svolvær, njuter av sol och natur. Njuter av att veta att jag ska stanna här ett par dagar. Jag fotograferar och fotograferar. Jag ångrar att jag inte tog med mig min "riktiga" kamera. Men försöker ändå få till några bra bilder med telefonen.
Jag promenerar över den höga bron till Svinøy, den äldsta delen utav Svolvær. Överallt återspeglas fisket. Det som många fortfarande försörjer sig på här uppe. Överallt hänger fisk på tork på stora träställningar. Tørrfesk som man säger här.
Tørrfesk på Svinøya, Lofoten, Norge.
Här hittar jag en ny plats på jorden. På en klippa finns en plats att sitta på, med en utsikt som är hisnande. Här blir jag sittande i timmar. Behöver man något mer? är frågan jag ställer mig. Hela tiden hetsar vi från det ena till det andra. Aldrig är vi nöjda, vi vill alltid ha mer. Alltid något nytt. Vi ser mest framåt och glömmer nuet. Det som egentligen är vårt liv och som aldrig kommer tillbaka. Återigen blir jag påmind om att mindre är mer. Och jag vet redan nu, efter en halv dag här uppe, att jag kommer att komma tillbaka.
Utsikten från Svinøya, Lofoten, Norge.
Jag sitter någon timme på balkongen, läser och skriver. Solen skiner oavbrutet. Jag tror jag kommer att vara brunare än när jag kom hem från Australien. Känns helt overkligt.
På kvällen vill jag äta tørrfesk. Jag bestämmer mig för att gå tillbaka till Svinøy och Børsen Spiseri. Där ska den bästa fisken finnas.
Børsen Spiseri, Svinøya, Lofoten, Norge.
Jag frågar om jag kan få sitta på verandan. Medans de fixar till ett bord, får jag sitta i baren och vänta. Jag föreställer mig hur det måste vara här på vintern, när det ligger en massa snö.
Baren, Børsen Spiseri, Svinøya, Lofoten, Norge.
Maten är fantastisk. Mat kan dom verligen norrmännen, men det är väl i och för sig inte så konstigt när råvarorna finns utanför fönstret.
Tørrfesk Royal, Svinøya, Lofoten, Norge.
Jag går hemåt. Det är fortfarande ljust. Jag sätter mig på balkongen och hoppas på norrsken. Det är klart och jag tycker att det borde komma just ikväll. Men jag väntar förgäves. Den friska luften gör en sömning, och jag somnar som en stock.
0