lillapivaerlden.blogg.se - Med båten till Lofoten!

När jag planerade den här resan var det meningen att jag skulle flyga dit och hem. Det är alltid så när jag reser utan barnen. Jag har inte så mycket tid, vilket gör att jag vill ta mig dit jag ska på snabbaste sätt. Då har jag mer tid att se det jag vill se när jag väl är där.

Sen kom jag och tänka på att vi redan har flugit till Australien i år. Det börjar mer och mer pratas om flygskam och jag vill ju leva miljömedvetet. Jag måste erkänna att jag inte har några som helst problem att göra det i vardagen. Mina barn tycker att jag är "värsta miljöfreaken". Mitt enda problem är resorna. Jag har så svårt att avstå från att resa. I år la jag ändå in en "flygfasta" på 40 dagar innan påsk, vilket kändes befriande.

I planeringens stund försökte jag få till en resa med mindre flygsträckor vilket innebar att jag bestämde mig för att på ditvägen "bara" flyga till Trondheim. Det var mycket därför jag tog tåget till Bodø och nu även båten till Svolvær, som ligger på en utav öarna i Lofoten.

Jag måste erkänna att jag alltid är lite nipprig när jag reser. Lite orolig för att inte komma i tid. Orolig för att inte hitta rätt station. Orolig för att hamna på fel båt. Jag skulle aldrig erkänna det för mig själv. Jag kompenserar det med att alltid vara otroligt tidigt på plats, så det finns en chans att kunna hitta till rätt ställe i tid. Jag försöker bättra mig. Jag försöker tänka, kom igen Pärnilla, det ordnar sig! Du är inte i Timbuktu! Så det blir iallafall bättre, ju fler ensamma resor jag gör. Någon gång i framtiden kommer jag att vara helt avslappnad, det lovar jag.

Jag är vid kajen i god tid och för säkerhetsskull frågar jag även damen i biljettkassan om det verkligen är här jag ska vara? Jora, säger hon. Det är riktigt.

På kajen väntar jag och de rutinerade öborna. De som åker den här båten i väder och vind, året om. De vet hur man beter sig, hur man packar och var man ska sitta. Jag vet ingenting och jag avskyr att åka båt. Så ser jag också ut.

På båten mellan Bodø och Svolvær, Lofoten, Norge.

Det första jag tänker på är att jag säkert kommer att må illa. Förra gången jag befann mig på en båt (i Australien) mådde jag pyton. Jag tänker att jag kan spy i min lilla plastpåse som jag har haft toagrejorna i på flyget om det nu skulle vara så.

Men jag mår inte illa. Jag sitter bara och gapar. Bländad av denna skönhet. Imponerad av de små ställena där vi lägger till. En grupp med hus, en kaj, allt omringat av dessa skyhöga berg. Det är så vackert att det gör ont i hjärtat. Jag försöker fotografera, vill hålla fast det i minnet, men inser ganska snabbt att det är lönlöst eftersom vindrutan på båten är full av saltvatten. Bilderna blir suddiga och visar inte alls den skönhet mitt öga skådar.

På båten.

Det påminner mig om Sagan om ringen. Det påminner om så som jag tror att det ser ut i Nya Zeeland. Jag har aldrig sett något liknande i hela mitt liv.

Båtfärden tar 3 1/2 timme. Jag stirrar ut genom fönstret var eviga minut. Jag sitter där med öppen mun och min enda tanke är; det här Pärnilla, det måste du komma ihåg. Det här får du aldrig glömma.

Öborna sover! De ligger på 3 sitsar och sover. Några läser eller knappar på telefonen. Mannen bakom mig snarkar. Jag känner att jag vill skrika! Hej vakna! Ni bor i paradiset, vet ni om det? Jag fascineras av att jag har flera nära vänner som har vuxit upp här. Hur har det varit? Hur är det att växa upp så nära naturen, så nära till hav och berg? Hur är det att vara utlämnad till naturens nycker? Att kanske behöva åka båt till skolan? Jag har helt plötsligt så många frågor. Jag tror att en del utav mig skulle älska det, även fast jag inte har någon aning om vad det innebär egentligen. Jag måste fråga. Jag måste åka hit igen, och ha mer tid.

Vi börjar närma oss Svolvær, vi är ute på öppet hav. Solen håller på att gå ner. Ändå är det fortfarande ljust ute. Klockan närmare sig 21.30 och det är fortfarande ljust. Efter månader av mörker, är solen tillbaka.

Solnedgång över Lofoten, Norge.

Vi lägger till brevid den välkända Hurtigruten. Den stannar tydligen också här på sin väg längs Norges kust. Jag går av färjan, knäpper dunjackan och letar reda på mitt boende. Jag har ett rum med balkong mot havet. Jag känner mig varm inombords när jag sätter mig med benen mot balkongräcket. Det är det här som är mitt liv, varenda sekund är mitt liv och jag har blivit riktigt bra på att ta vara på det!

Svolvær, Lofoten, Norge.

Lilla P. i stora världen