Lilla P. i stora världen

När jag reser utan barn kan jag aldrig stanna så länge. Många säger att, nej det lönar sig inte att bara åka iävg för några dagar eller veckor. Men jag håller inte med. En resa lönar sig alltid! Valet står ju emellan att inte resa alls eller att resa kort och kompakt. Då har jag bestämt mig för resa även om tiden ibland är knapp. Jag har ju fördelen att mina barn älskar att vara hos sina morföräldrar i Sverige, så Augusta åkte dit när jag åkte till Norge. Killarna är så stora så de fixar att vara själva hemma. 

Den här gången blev det bara 2 hela dagar i Lofoten. Men de här dagarna har gett mig energi för flera månader känns det som. Naturen gör verkligen underverk.

 

Sista kvällen i Svolvær får jag reda på att mitt flyg mellan Bodø och Oslo är inställt. SAS piloterna vill ha mer lön och inga förhandlingar leder fram till att båda parterna är nöjda. Jag är inte alls insatt i konflikten och vet inte heller under vilka arbetsförhållanden de arbetar. MEN en sak måste bli sagd. Jag tycker att strejka för högre löner på något sätt har blivit lite pasé. Vi har så många problem i världen nu som måste lösas. Så många större problem än piloternas dåliga löner. Flyktingar som lever under katastrofala förhållanden i flyktingläger runt om i världen, naturkatasrofer, klimatförändringar, spädbarn och barn som dör som flugor för att det inte finns mat nog. Jag tycker att det finns så många andra saker vi skulle kunna gå ut på gatan för och protestera emot. Det känns nästan lite löjligt och egoistiskt att kräva mer lön just nu. Min personliga åsikt och jag vill inte trampa någon på tårna med den.

 

Detta gör att jag visserligen kan flyga från Lofoten, men kag kommer inte att komma från Bodø. Jag försöker hitta resemöjligheter så jag kan bli kvar här men det går inga passande flyg härifrån imorgon. Det blir till att boka boende i Bodø och försöka hitta ett nytt flyg på söndag. Det här kommer inte att bli någon billig resa :(. Samtidigt ser jag fram emot ännu en dag i finaste Bodø. Jag ringer barnen och de säger; det är okej mamma, vi klarar oss en dag till. Som tur är ska jag inte jobba förns på måndagkväll.

Jag lämnar Svolvær tidigt på morgonen. Solen skiner precis som den har gjort de senaste dagarna. Vägen till flygplatsen känns alldeles för kort. Närmare bestämt 6 minuter. Jag kommer alldeles för tidigt och flygplatsen är inte ens öppen. Jag sätter mig på en bänk i solen och försätter att läsa min bok.

 

 

Planet vi ska flyga med är litet, mycket litet. Det minsta plan jag har flugit med. Ett propeller flygplan med ungefär 20 sittplatser. Jag gillar inte att flyga. De senaste månaderna blir den känslan bara starkare och starkare. Men vad gör man? Älskar man att resa, måste man stiga in i ett flygplan ibland, även det minsta man har sett.