MENY
Dag 2 efter karantänen. Jag är indelad att ta hand om misstänkta COVID-19 fall. Vi är en sjuksköterska och en läkare som har en isolationenhet till förfogande. Patienterna behöver inte ens gå in på akuten, vilket är en otrolig lättnad för alla.
De flesta som kommer är rädda. De är rädda att de har blivit smittade. Kanske de tillhör någon utav riskgrupperna eller tror sig tillhöra någon utav riskgrupperna. Läkaren som jag jobbar med den här dagen är en äldre, erfarenhet kvinnlig läkare. Hon lägger ned mycket tid på att prata med patienterna. Berätta i klar ton att symtomen kommer från något helt annat. Vi testar inte någon den här dagen, det fanns inte några som helst tecken som kunde tyda på "coronasymptom". Mest handlar det om att vara lugn, glad och positiv.
Vi är inte riktigt inarbetade tillsammans, men det fungerar jätte bra. Efter någon timme kommer det en till sjuksköterska. Hon jobbar egentligen på barnpsyk, men eftersom de inte har lika många patienter just nu, har hon bestämt sig för att hjälpa till där det behövs. Vi pratar mycket om sammanhållningen på sjukhuset den här dagen och konstaterar att stämningen alltid har varit bra, men att den nu de senaste verckorna har blivit ännu bättre.
På med skyddsutrustningen, av med skyddutrustningen, tvätta händerna ordentligt, sprita händerna, inte glömma bort att dricka och gå på toaletten, kanske äta något. På med skyddsutrsutningen, av med skyddsutrustningen.
En utav ambulanserna ringer, de har en patient med bekräftad COVID-19. Han har varit hemma utan symtom i 2 veckor, nu får han inte riktigt luft. Vi bestämmer oss för att behandla honom i "chockrummet" ifall han skulle bli dålig. Patienten ser inte sjuk ut, men chippar efter andan. Hen får syrgas, vi skriver EKG, tar blodprover, blodkulturer och röntgenpersonalen kommer i full montur. Vår överläkare kontaktas och de bestämmer att hen måste läggas in. Inte på intensiven, men på infektionsavdelningen. Tills för två veckor sedan hade vi inte ens en infektionsavdelningen.
Jag pratar med patienten, undrar hur hen har det, hur det känns. Hen är lugn och sansad, svarar konsekevent på frågorna. Jo, det är okej. Bara så trött, så otrolligt trött. Så torr i halsen. Hen får bättre luft i och med syrgasen. Jo, det är bättre. Men återigen ser jag rädslan i ögonen. En rädsla som man mycket sällan ser i chockrummet. Hit kommer alla patienter som måste får vård på en gång. Misstänkta hjärtinfarkter, bilolyckor, överfall. När de väl är här vet de att de kommer att få hjälp, de vet att de är på rätt ställe och de kan för första gången slappna av. Man ser ofta en lättnad i ögonen.
Det är skillnaden. Den stora skillnaden.
För för våra COVID-19 patienter finns det ingen terapi. Visst vi kan behandla symtomen, vi kan sätta in alla resurser, kanske pröva nya behandlingsmetoder om tillståndet blir kritiskt. Men det finns ingen terapi. Ingen medicin som man kan ge och sedan säga till patienten att allt kommer att bli bra. Rädslan är berättigad och vi som vårdpersonal måste hitta en ny väg att lugna våra patienter. Vi måste hitta en ny väg för att skapa förtroende. Vi måste skapa en ny väg att låta patienten veta att vi kommer göra allt som står i vår makt för att hjälpa just henne/honom.
Jag har hög musik i lurarna på vägen hem. Solen skiner. Jag hoppar av tunnelbanan en station tidigare och går i rask takt. Berlin är tomt. Våren är här, träden börjar slå ut.
Jag har fortsatt ingen tvivlel om att det här kommer att gå bra, att vi kommer att ta oss igenom det här. Men det finns en ny känsla inombords.
Respekt. Inte rädsla, men respekt. För det som ligger framför mig och hur jag kommer att hantera det.
0