Lilla P. i stora världen

Vi tvekar nästan alltid. Ett ögonblicks tvekan. Det är just den som jag tror kan göra skillnaden. 

För är det inte de gånger vi inte har tvekat, som vi har upplevt det där oförglömliga. Det där som vi inte behöver skriva i en dagbok för att komma ihåg. Det där som vi kan beskriva in i minsta detalj, även flera decienier senare. De där gångerna när vi hoppade.

 

Kanske var vi yngre, kanske tänkte vi inte efter lika mycket, kanske vi inte var lika kloka och fullproppade med erfaranhet som vi är nu. Men varför skulle det göra skillnad?  När vi innerst inne vet att de är just de där upplevelserna som gör livet värt att leva. Att det är just den där kvällen eller just den där resan som kommer att förändra ditt liv. Som kommer att göra dig till en annan männsika.

 

Varför vågar vi inte? Varför tvekar vi? Varför väntar vi? 

Ibland känns det som om jag är den enda galna männsikan. Som jag har hoppat över något i min utveckling, som om jag inte har mognat och blivit förnuftig som de flesta andra.

För att jag fortfarande, vareviga dag, väntar och hoppas på att någon just idag, ska be mig att hoppa. För att jag fortfarande längtar efter de där dagarna, de där ögonblicken, som du kommer att komma ihåg i all evighet.

 

Den där iskalla vinterdagen, när solen strålade, när du kom gående emot mig med ett leende på läpparna. Den där spontana kvällen på en pub, som aldrig tog slut. Som gjorde nästan dag på jobbet till en katastrof men som var värd varenda sekund. Den där "dagen-efter" picknicken i en park, i ett annat land. Timmar vid vattnet med världens bästa männsikor. Den där promenaden på en strand på andra sidan jordklotet, fylld av förväntan, när telefonen ringer och du vet att efter det här kommer ingenting att vara sig likt. Den där bilfärden, med barnen, som du aldrig trodde att du skulle klara ensam, med hög musik, godis, på väg till ett sommarlov på landet. Den där känslan när hissdörren går upp och du ser rakt in i ögonen på en männsika som du har saknat i 25 år. Den där känslan när du sitter och blundar i solen, lyssnar på musik och inser att din männsika på jorden står och iakktar dig.

 

Är det inte just de här stunderna vi lever för? 

 

Jag tror det. Som en otålig snorunge går jag genom livet och vägrar nöja mig. Vägrar lyssna på alla som påstår att det inte kan vara så jämt. Vägrar att acceptera att det skulle vara slut med sånt.

Jag vill inte vänta. Jag vill inte tveka. Jag vill inte vara förnuftig. Jag vill inte ha tålamod. 

 

Jag vill leva. Och jag vill att det ska kännas. 

 

North Stack, Holyhead, Wales.