MENY
Jag tar nattåget till Sverige för att äntligen kunna vara några dagar i Lillaverke. Jag har inte lyckats få någon semester den här hösten så det får duga med några helger. Bara jag har möjlighet att komma till dit igen.
Osprey ryggsäcken, mitt ständiga resesällskap.
Bahnhof Berlin-Südkreuz.
Jag älskar mitt jobb på akuten. Men på sista tiden har det varit många sorgliga incidenter och jag märker att det är nödvändigt att åka iväg och andas. Det finns så många trasiga, sjuka människor som jag aldrig såg innan jag började det här jobbet. Så många som har hamnat på fel kant som kanske aldrig komma att hitta tillbaka igen.
Ibland är det svårt att behålla den positiva inställningen. Att fortsätta behandla alla lika, att inte bli likgiltig. Så att ta en paus och andas kan kännas som ett måste.
På tåget, som egentligen inte är något nattåg, sitter jag brevid ett svenskt pensionärspar som är ute och tågluffar. Det är underhållande och jag har svårt att somna eftersom jag tycker det jag ser är alldeles för intressant. Men innan jag vet ordet av somnar jag och vaknar inte förns det är dags att stiga av i Köpenhamn.
København Huvudbanegård.
Øresundtåget. Nu ska jag försöka att uttrycka mig så neutralt som möjligt. Jag vet inte hur många gånger jag har åkt med det. Två gånger har det fungerat utan problem. Alla andra gånger har det varit något slags problem. Den här gången ser det först ut som tåget går som det ska. Jag sjunker ner i stolen och ser fram emot att äta min medhavda frukost och dricka mitt kaffe. Tyvärr blir det inte så. Fem minuter innan vi kommer fram till Malmö Central meddelar en hurtig kvinna i högtalaren att det är ett kabelfel mellan Malmö och Lund. Detta innebär ersättningsbussar. Men det är bara att följa instruktionerna från människorna med gula västar inne på centralen. Efter en gångmarch över kanalen till läge M, inser jag att det här kommer att bli ett äventyr. Vid läge M står ca 150 perosner som alla vill till Lund. Några ersättningsbussar ser jag inte. Någon timmar senare, står jag i mittgången, inpressad mellan alla andra, baklänges. I Lund hinner jag med ett senare tåg, bara en timme försenad och äntligen frukost, det kunde naturligvis ha varit mycket värre...
Eco Brotbox, världens bästa sätt att transportera matsäcken.
Mamma och pappa möter upp i Nybro. Vi åker direkt till Lillaverke. Det är kallt och det luktar höst. Men träden är fortfarande gröna. Lillaverke är sig likt. Så underbart att vara där igen. Rosorna har nya knoppar. Jag tar ett djupt andetag. Åh vad det här känns rätt! Vad glad jag är att jag vågade. Att jag köpte just det här lilla underbara huset.
Lilla huset i stora skogen.
Vi fixar i trädgården. Vi går på skogspromenad. Vi hittar kantareller och några få lingon. Jag upptäcker hur länge sedan det var jag gick i skogen och hur det påverkar en. Jag tänker på stora djur. Tänker på björnar och älgar och på hur det skulle vara att stöta på en just här. Skogen inger respekt samtidigt som det känns som om man skulle kunna gå omkring här föralltid. Jag tänker på alla skogspromenader med familjen när jag var liten. Nästan varje helg gav vi oss iväg med matsäck till Tyrestaby, Stensjön eller Rudanskogen. Ibland var vi flera familjer och vi barn lekte i skogen hela dagen. Jag kommer fortfarande ihåg hur kul vi hade.
Den stora skogen i Lillaverke.
Det finns mycket som måste ordnas. Mycket som ska göras. Jag har fortfarande inte el i huset och efter att ärendet har legat hos EON i 3 månader börjar pappa att tröttna. Han säger att han tänker ringa direkt på måndag morgon.
Vid trappan mot baksidan vill jag bygga ett däck. Det är en "död" hörna. Skuggig och tråkig. Där kommer man iallafall inte att kunna sitta. Ett litet däck i höjd med trappan som man kan ställa blomkrukor på. Ett trappräcke utav järn. Badrummet måste målas. Jag måste klippa mer gräs och röja mer på tomten. Ett stort långt träbord måste köpas, med plats för minst 20 personer. Så många planer! Åh som jag ser fram emot allt det här! Och en förbränningstoalett naturligtvis. Jag höll på att glömma det viktigaste.
Tomten i Lilleverke.
Brunnen är nästan tom. Det har regnat alldeles för lite i somma. Det är den andra sommaren i rad där man verkligen märker hur klimatet förandras. Det regnar nästan inte alls längre. För några år sedan kunden det regna flera dagar i sträck. Man satt inne framför kaminen och spelade monopol eller bondespelet. Nu är det mest sol, sol och sol. Jag hoppas på en regnig höst och massor utav snö i vinter. Så brunnen återigen fylls med kristallklart vatten.
Jag ser fram emot allt som ska göras. Jag ser fram emot när det börjar bli färdigt och jag kan inte riktigt vänta tills jag äntligen kan vara här på riktigt. Spendera flera veckor här i lugnet. Jobba i trädgården, bada i ån och plocka blåbär i skogen.
Det bästa är att det kommer inte att dröja så länge.
Lilla verandan, Lillaverke.
När jag sitter på tåget hem känner jag mig så tacksam och glad. Glad för att jag följde min magkänsla och köpte huset. Tacksam för att jag har möjlighet att åka hit och hitta lugnet i den ibland lite hektiska vardagen. Tacksam för att jag har tid och råd att förverkliga mina drömmar.
0