Lilla P. i stora världen

Hur länge till? Jag vaknar den här söndagmorgonen, min enda lediga helg den här månaden, och frågar mig; hur länge till?

 

Falltalen stiger och stiger. Dödssiffran är ett antal man inte alls kan realisera längre. Bakom varje siffra finns en männsika, som kanske dött ensam på grund av smittorisken. Bakom varje siffra finns anhöriga som har förlorat en männsika de älskat, som sörjer.

 

Jag jobbar....äter....sover. Jobbar...äter....sover...

 Och för första gången sedan pandemin började, är jag less! Så fruktansvärt less!

 

Fördelarna som kom oss till godo under första vågen, existerar inte längre. Ingen gratis pizza, ingen korg med godis, ingen gratis skjuts hem, inga applåder. 

650 Euro bonus och en liten frukostkorg från ledningen på Julafton, ska väl räcka för att vi ska fortsätta ett par månader till. Iallafall till andra vågen är förbi och de flesta har blivit vaccinerade.

Sedan kommer vi iallafall att snabbt glömma bort vilka det var som "räddade" samhället under den här tiden. Att det var vi som jobbade 60 timmars veckor och aldrig tvekade att ändå hoppa in och ta ett extra pass, när någon blivit sjuk. För att rädda kollegorna i en ohållbar situation. Det kommer alla glömma snabbare än kvickt, när man kan börja leva normalt igen.

 

Jag är inte bitter.

Det skulle aldrig falla mig in. Jag älskar fortfarande mitt jobb. Jag är glad och tacksam att jag fortfarande har ett jobb att gå till. Många andra har inte ens det längre. Jag känner mig ödmjuk inför vilka utmaningar vi har klarat av under det här året. Jag kommer fortfarande ihåg rädslan vi kände under de första veckorna och hur oerhört duktiga vi har blivit på vården av COVID-19 patienter. Vi har utvecklats och svetsats samman som team. Vi är ett helt oslagbart team, ett underbart team. Utan det, hade akuten i Berlin-Lichtenberg kunnat stänga redan efter två veckor. 

 

Jag har vuxit både i min yrkesroll och som männsika. Jag har värderat om. Jag har ändrat mig. Det jag ville i januari 2020, är inte alls detsamma som jag vill idag. Jag vill ha lugn och ro. Mer natur och frisk luft. Tid med männsikor jag älskar. Tid, att leva.

 

Hälsan är det som är den enda förutsättningen för att vi ska kunna leva det liv vi verkligen vill leva. Om vi är friska kan vi göra allt vi vill. Det finns inga barriärer eller murar. Möjligheterna är oändliga. Jag hoppas vi aldrig glömmer det, när detta äntligen är över.